Jag ber om ursäkt att detta inlägg kommer upp senare en tänkt men det har varit lite mycket i skolan. Här kommer iallafall sista delen av "Ni vet den där personen som..."

Ni vet den personen som är problemet. Den personen som låter för mycket och arbetar för lite. Den personen som nästan kan tolkas som dum. Personen som är lat och alltid trött. Den där personen som förväntar sig att allt ska komma serverat på ett silverfat. Ni vet den personen som alla vet någonting om. “Ja...men man vet ju hur det är i dens familj” “Ja men med en sådan mamma kan man ju inte förvänta sig så mycket”. Den personen som ingen tror ska komma någonstans. Den personen som kommer sluta jobba inom snabbmatsbranchen. Den personen som har låga betyg. Den där personen som inte vet vad ordet ansvar betyder. Ni vet den personen som inte har någon framtid. Tänk. Tänk om just den personen är lösningen. Tänk om just den personen kan förändra världen. Den personen kanske har svar på alla frågor. Kanske kan den personen hjälpa alla. Tänk om den personen fick en chans. Tänk om just den personen blev sedd som något annat än ett “Problem barn” för en gångs skull. Tänk om just den personen skulle förändra allt. Ja...Tänk om…

Ni vet den personen som bara bryr sig om sitt utseende. Personen som alltid måste ha det nya. Som alltid måste vara bäst. Personen som tävlar med allt och alla. Ni vet den personen som är mycket sämre än dig. För du bryr dig ju inte. Eller? Ni vet den personen som försöker för mycket. Använder för mycket produkter. Den personen som inte älskar sig själv för vad den är. Ni vet den personen som bara är ett utseende. Personen som aldrig skulle kunna bli något där man använder hjärnan. Ni vet den personen som bara är för mycket. Tänk. Tänk om just den personen behöver hjälpa till hemma varje dag. Tänk om den personen nästan inte klarar sig ekonomiskt. Tänk om den personen behöver ta hand om sina syskon varje dag. Tänk om just den personen gör mer än alla som andra. Tänk om den personen går upp tidigt och lägger sig sent för att arbeta. Den personen kanske kämpar hårt varje dag för att dölja allt. Just den personen kanske mår jätte dåligt men kan ingeting visa. Tänk om just den personen håller på att bryta ihop. Ja...Tänk om...

Ni vet den personen som sitter längst bak i klasrummet. Personen som jobbar hårt men visar ingeting. Personen som sitter tyst i arbetsrummet. Personen som nästan inte säger någonting. Personen som ofta glöms bort. Ni vet den personen som ser så liten ut. Den personen som ingen saknar när den är borta. Ingen märker någonting. Ni vet den personen som bara finns där utan att finnas. Den personen som du vet vem det är. Men du vill inte erkänna det. Den personen som du borde säga hej till men varför skulle du? Ni vet den personen som aldrig skulle andas ett andetag för mycket. Som aldrig skulle ta något som är någon annas. Den personen som man inte vet så mycket om. Man frågar inte. Den personen som är nästintill osynlig. Tänk. Tänk om just den personen kommer bli något stort. Tänk om den personen har svaren på många av dina frågor. Tänk om den personen vet mer än vad vi andra någonsin kommer göra. Tänk om just den personen har så mycket att säga. Den personen vet allt. Tänk om den person redan sett allt det du försöker att se. Tänk vad mycket den personen skulle kunna lära dig. Tänk om just den personen en dag kommer bli riktigt stor, kommer gå långt. Tänk om just den personen bär på gåvor du bara kunde drömma om att ha. Tänk om den personen har många berättelser den aldrig kommer få berätta. Ja...Tänk om…

Hej! Hoppas ni mår bra. Jag har nu skrivit en kort följetong. Det är fyra delar och jag kommer lägga ut en del varannan dag. Hoppas att ni gillar den. 

Ni vet den där personen som får alla rätt på provet. Den där personen som utan att plugga har de högsta betygen. Den personen som är bra på allt. Ni vet den där personen som alla tycker om. Personen som är en självklar ledare. Personen som vet precis vad som ska sägas när. Personen som alla älskar. Ni vet den där personen som kan ha på sig seriöst vad som helst och få det att se snyggt ut. Den där personen som bär självförtroende. Ni vet den där personen som alltid har rätt och är överallt. Personen som engagerar sig i allt. Den där personen som man avskyr och avgudar på samma sätt. Personen som man vill vara men samtidigt önskar kunde försvinna. Den där personen som får en själv att se alla små brister man har som stora hål. Ni vet den där personen som alltid är så snäll mot alla. Så perfekt på alla sätt och vis. Den där personen som har kontroll på allting hela tiden. Den där personen som gamla är stolta över och den personen som de unga ser upp till. Den personen som lyckas i livet. Den personen som har allt. Tänk. Tänk om just den personen. Den personen som är perfekt inifrån och ut sitter på sitt rum o gråter. Tänk om den personen stressar för att hålla ihop sitt liv. Tänk om den personen känner sig så liten, så förstörd, så nära gränsen att det är obeskrivligt. Tänk om den personen ler på utsidan men skriker efter hjälp på insidan. Tänk om just den personen hatar sig själv. Den personen kanske intalar sig själv varje dag att den inte räcker till, inte är tillräckligt bra. Tänk om just den personen inte kan se sig själv i spegeln utan att må illa. Tänk om den personen är långt ifrån perfekt. Ja...Tänk om…

För ett tag sedan, mer exakt 2 år, lade jag upp ett inlägg där jag hade skrivit en saga. Den sagan hette Den första sjöjungfrun. Jag tycker om att skriva sagor. Sättet de är skrivna på är så intresant att läsa. Denna saga är, på samma sätt som sagan jag skrev för två år sedan, mycket hemsk. Men jag hoppas ändå att ni tycker om den. 

Sagan om Iris

Det var en gång en liten bergsby. Bergsbyn hade i över hundra år levt i harmoni med naturen och alla som bodde i den lilla byn var alltid lyckliga. Himlen plågade aldrig byn med regn eller stormar. En dag gav månen och solen en gåva till den lilla byn, en flicka som hette Iris*. Iris växte upp till den vackraste blomman man kunde tänka sig. Hon hade gyllene hår som solen, blåa ögon som havet och röda läppar som rosor. Iris var alltid klädd i en sommarklänning lika grön som gräset om våren. När Iris började bli vuxen kom tiden då hon skulle välja sig en man men dagarna gick och hon valde aldrig någon så alla män i byn samlades för att bestämma om hennes öde. Både prinsen och alla adelsmän var där. Prinsen, som tyckte att han var mest värdig att gifta sig med Iris sade på direkten till alla:

-Jag, har pengar och slavar. Jag har hus och gårdar. Hos mig kommer Iris att må bra och jag är värdig att gifta mig med Iris. Ingen vågade säga emot för prinsen  var ju rikast och hade mest makt.

Dagen efter sökte prinsen upp Iris och tog med henne till bergets fot. Solen sken och det var en underbar dag. Iris var vackrare än någonsin. Prinsen tog mod till sig och sade:

-Iris, du vackra blomma. Du vet att du snart måste välja dig en man som du ska älska resten av ditt liv. Jag kan ge dig pengar och mat. Jag kan ge dig hus och gårdar. Gift dig med mig så ska jag uppfylla alla dina önskningar. Iris mötte prinsens blick med sina blåa ögon.

-Jag är väldigt smickrad, du skulle säkert bli en bra far men jag vill inte bli en slav under en man. Ty jag vill studera och bli mer än bara än fru, sa Iris och log mot prinsen. Prinsen kände sig förolämpad. “Varför ville inte hon gifta sig med mig? Jag som har pengar och makt?” undrade prinsen.

Den kvällen samlades alla män i byn igen och prinsen berättade vad Iris hade sagt. Men prästen son trodde inte på prinsen.

-Jag, som kan läsa, är trogen mot gud och kan alla lagar och regler i världen är värdig att gifta mig med Iris. Jag kan få henne att bli lycklig, sa han.

Dagen efter sökte prästens son upp Iris och tog med henne in i skogen till det äldsta trädet. Fåglarna sjöng och det var en underbar dag. Iris var vackrare än någonsin. Prästens son tog mod till sig och sade:

-Iris, du vackra blomma. Du vet att du snart måste välja dig en man som du ska älska resten av ditt liv. Jag är en utbildad man, jag är trogen mot gud och jag kan alla lagar och regler i världen. Gift dig med mig så ska du bli evigt lycklig. Iris mötte prästens sons blick med sina blåa ögon.

-Jag är väldigt smickrad, du skulle säkert bli en bra far men jag vill inte bli en slav under en man. Ty jag vill studera och bli mer än bara än fru, sa Iris och log mot prästens son. Prästens son kände sig besviken och förolämpad. “Varför ville inte Iris gifta sig med mig? Jag som har lärdom och kunskap? ” undrade prästens son.

Den kvällen samlades åter alla män i byn och prästens son berättade vad Iris hade sagt men bagarens son trodde inte på prästens son och sa:

-Jag, som kan mätta hundra magar, som har händer som kan skapa vackra bakelser och har ett gott hjärta är värdig att gifta mig med Iris.

Nästa dag sökte Bagarens son upp Iris och tog med henne till stranden. Vågorna dansade och det var en underbar dag. Iris var vackrare än någonsin. Bagarens son tog mod till sig och sade:

-Iris, du vackra blomma. Du vet att du snart måste välja dig en man som du ska älska resten av ditt liv. Jag kan mätta hundra magar, mina händer kan skapa underbara bakelser och jag har ett gott hjärta. Gift dig med mig så ska jag ge dig glädje i alla dina dagar. Iris mötte bagarens sons blick med sina blåa ögon.

-Jag är väldigt smickrad, du skulle säkert bli en bra far men jag vill inte bli en slav under en man. Ty jag vill studera och bli mer än bara än fru, sa Iris och log mot bagarens son. Bagarens son kände sig besviken och förolämpad och arg “Varför ville inte Iris gifta sig med mig? Jag som kan mätta hundra magar och är god?” undrade bagarens son.

Den kvällen samlades åter alla män i byn. Bagarens son berättade vad Iris hade sagt. Nu hade männen i byn fått nog.

-Vi har alla erbjudit henne pengar, lycka och kärlek! Skrek prinsen.

-Vi har alla friat på vackraste sätt! gormade prästens son.

-Vi har skickat våra bästa män men till alla har hon svarat nej! ropade bagarens son.

-Nu har vi fått nog! skrek alla män samtidigt. Samma kväll bestämde männen i byn vad dom skulle göra med Iris. Om hon inte ville ha någon så skulle hon inte heller få någon. Men det som männen hade bestämt kunde inte ske förrän mitt på natten, då alla låg och sov. Så männen bestämde att dom skulle låta natten gå och låta dagen gå och utföra sin plan natten därpå. Så alla män gick hem, lade sig i sina sängar och tänkte igenom vad som skulle ske natten efter. Alla män lade sig ner, blundade och somnade sakta in. Dagen därpå låg en tjock dimma över byn. Det märktes att byborna var oroliga för alla höll sig inne i sina hus hela dagen men när kvällen närmade sig så tog alla män sina jaktknivar och började smyga in till byns torg. Alla män smög mot samma hus, Iris hus. När kvällen började gå mot natt omringade alla männen i byn Iris hus. Sen gav Prinsen signalen. Alla män bröt sig in i huset och sprang mot sängkammaren. Iris hörde ljudet och började skrika men männen hade redan kommit för långt. När männen kom in i sängkammaren tog dom tag i Iris. Några av männen skar av hennes hår, några av männen slet sönder hennes klänning, några av männen tog alla tårar som Iris fällde och några skrämde bort den röda färgen från hennes läppar. Sedan gick alla män ut ur huset och tog alla färger från Iris kropp och hamrade fast dom på himlen. Iris röda läppar, Iris gyllene hår med rött blod i sig, Iris gröna klänning, och Iris blåa tårar som blandades med rött blod. Alla färger, hela Iris satt nu fast på himlen och så skulle hon alltid göra. Men just när sista droppen blod satt på himlen hördes ett skrik och sedan öppnade sig himlen. Byn plågades varje dag efter det av regn och storm. Byn plågades av varje tår som Iris hade fällt. Varje dag när regnet hade slutat visade sig Iris för att påminna byborna om vad männen hade gjort, för att varje dag strö salt i såren och göra så att ingen skulle glömma vad som hade hänt med henne.  

*Iris betyder regnbåge på Grekiska

Kapitel 5

Du kanske nu tror att jag överlevde, eller iallafall dog en dramatisk och minnesvärd död som hamnade i tidningen med rubriken “Homosexuell kvinna dör för kärleken” men så slutar inte min historia. Jag hade levt ett liv där jag alltid gjort som folk sagt att jag ska göra, hade fått alla rätt på alla prov och hade jobbat hårt för att få en bra framtid men nu fick jag inte någon framtid alls. Tragiskt.

Men jag vill inte att min självbiografi ska vara en tragedi. En komedi skulle den inte heller kunna vara då den faktiskt slutar med att jag dör när jag är sexton år. Det skulle vara underbart att få ha en romantiskt självbiografi men med tanke på att min ända riktiga förhållande var under min sista månad och jag egentligen aldrig kom ut om att vi var ihop så blir det en lite komplicerad komedi. Tänk så otroligt häftigt det skulle vara om min självbiografi hamnade under genren Action men med tanke på att jag spenderade de flesta helgerna och kvällarna i läroböckerna är det också lite svårt. Jag försökte en gång vara en ninja men det slutade med en stukad arm så jag har aldrig gjort om det.

Jag skulle nog säga att min självbiografi skulle bli en faktabok. Inte då bara för att dessa konkreta, organiserade texter intresserar mig utan mest för att det stämmer så bra in på mitt liv. Jag var sexton år när jag dog och ändå hade jag lyckats samla på mig så mycket fakta och lärdomar, många gånger bara från mina egna misstag. Min självbiografi skulle kunna bli som en handbok för livet. Jag skulle börja med att säga åt folk att göra mer fel. Jag önskar att jag hade gjort mer fel när jag levde. Vi människor är så otroligt kritiska mot oss själva och minns saker vi gjort som varit fel eller pinsamma så otroligt mycket längre än saker som vi gjort rätt. Jag var så feg för att göra fel så jag gjorde ingenting alls. Därför minns jag inte så mycket. Jag minns inte alla gånger jag räckt upp handen i klassrummet och svarat rätt, jag minns inte alla prov jag fått tillbaka. Men jag minns alla gånger jag sagt nej till fester och istället suttit ensam hemma. Jag minns alla saker jag inte gjort.

Jag skulle skriva i min självbiografi att det är bättre att ångra saker vi gjort än saker vi inte gjort. Jag skulle också skriva att om du älskar någon, även om det känns som att det är fel, dölj inte känslorna för förr eller senare kommer du explodera ändå.

Jag är en faktabok, jag lärde mig saker, så otroligt många saker. Men livet finns inte i faktaboken utan utanför den. Det spelar ingen roll hur mycket du kan om du inte använder kunskapen rätt. Mitt liv blev en faktabok för jag förstod inte att jag skulle leva utanför faktaboken.

Jag fick inte ett mirakel som gjorde mig frisk, inte heller så dog jag på något speciellt sätt. Den sista veckan visste läkarna, mina föräldrar, alla kompisar, Gabi och jag att det var sista veckan. Det fanns inget mer att göra. Jag sov mest. En fredag eftermiddag somnade jag extra djupt och efter det vaknade jag inte igen. Sorgligt? Ja, men jag var ändå nöjd. Världen visste inte vem jag var, mina föräldrar visste kanske inte ens det men jag visste. Jag visste att jag var sexton år, kom från Frankrike, var homosexuell och var en faktabok. Jag önskar att min faktabok kan hamna på ett bibliotek någon dag. Så att fler personer får läsa den och förstå att livet finns utanför faktaboken. Det är bra att kunna saker och att ha kunskap ja, men det är inte för ens du använder kunskapen då du lär dig och lär andra.

Gråt inte över mig, lova. Gabi vet att jag mår bra och jag vet att mina föräldrar klarar sig. Imorgon kommer någon ny dö för att det är så det är. Livet är grymt men livet blir bara det vi gör det till. Använd kunskapen och lärdomarna bäst du kan för en dag kanske du inte kan föra de vidare längre. Livet är inte tragiskt. Livet är ett abstrakt substantiv i bestämdform. Du får själv fylla livet med bisatser, bestämma vad det ska betyda, uppleva det. Och det spelar ingen roll om du har 40 år, 3 månader eller 2 dagar kvar. Det är fortfarande liv. Att gråta är bra men jag har läst i nån faktabok att man lever längre om man skrattar. Jag heter Liz och bara för att min självbiografi redan har ett slut betyder inte att mitt liv har det. Man måste leva utanför faktaboken, som någon smart sextonåring en gång sa.

Kapitel 4

Jag smäller igen dörren. Min kropp skriker av ilska, besvikelse och hat. Mina egna föräldrar.

Hur?

Det är stelt vid matbordet.

   -Och du är...Liz vän? frågar mamma stelt.

   -Flickvän, svarar Gabi självsäkert. Pappa hostar till lite för högt och lägger handen för munnen.

   -Ursäkta mig. Han nickar mot Gabi. Mamma och pappa sa ingenting mer under den måltiden. De satt tysta, tittade ibland på varandra, ibland på mig och ibland på Gabi. Det var första gången Gabi var hemma hos mig sen vi blev tillsammans. Efter middagen lämnade Gabi oss ganska fort. Hon sa att hon var tvungen att hjälpa sin pappa men jag visste att det bara var en ursäkt för att inte behöva stanna kvar i denna stela miljö.

   -En fas? När jag skriker ekar det i rummet. Mamma avbryter diskningen och pappa tittar upp från tidningen.         

   -Din pappa och jag tycker det är helt okej att du provar på olika saker men du kan inte vara seriös om detta va? frågar mamma med en ton som får det att skära i mitt hjärta.

   -Du är redan sjuk, låt inte den här flickan få dig att bli sjuk i huvudet, säger pappa och det är då jag får nog. Jag vet att det inte menar att skada mig. Det är så de är uppvuxna, de har aldrig fått lära sig sanningen. Men det gör ont, så ont.

När jag springer iväg från huset känner jag hur tårarna rinner ner i floder för mina kinder. Jag vet inte ens vars jag springer. Jag bara springer. Natten är mörk och kall och jag ångrar mig att jag inte tog på mig några varmare kläder innan jag sprang iväg. Jag har bara på mig ett tunt, ljusblått linne och mina svarta jeans. Mitt hår blåser i vinden och mina kinder färgas svarta av sminket. Plötsligt står jag bara där. Utanför radhuset som jag hört så mycket om. Det radhuset där alla de som jag inte skulle vara med bor. I området där de alltid finns polisbilar. jag går fram till dörren,öppnar och åker upp med hissen. Jag vet inte ens hur jag kan hennes adress men jag kan den. Lägenhet 43B .

Hon öppnar dörren redan efter några knackningar. Hon har på sig en stor t-shirt och ett par gråa mjukis byxor och hennes mörklila hår är tovigt. Hon ser att jag är ledsen och hon förstår varför. Hon ser i mina tårfyllda ögon hur rädd jag är. Rädd för mig själv, rädd för samhället och rädd för framtiden. Vi står där, tysta. Hon säger ingenting, jag säger ingenting.

Jag följer med henne in i lägenheten. Väggarna är täckta med en mörkgrå tapet och alla möbler är mörkröda.

   -Bor du är själv? Hon nickar och går fram till köksbänken där hon fyller vattenkokaren med vatten.

Vid köksbänken finns tre höga barstolar. Hon sätter sig på en och jag sätter mig på den andra. Hon tittar på mig och jag vet att hon ser rakt igenom mig. Då brister det. Någonting, tungt som en sten lossnar från mitt hjärta. Jag ler medan tårarna ramlar ner på hennes köksmatta. Det är i den sekunden hon och jag förstår att det är vi, vi mot världen, vi mot alla de andra, vi mot våra egna fördomar. Vi sitter där, stilla på vingliga barstolar, några decimeter ifrån varandra och medans våra hjärtan dansar mitt emellan oss. Hon ler, jag ler och någonstans långt ner i gränden jamar en hungrig katt. Tiden är stilla och luften är tung men vi ser klarare än förut.

Jag vill gärna säga att allt var förändrat sedan den stunden. Jag vill säga att jag vågade stå upp emot mina föräldrar, att jag vågade tala ut, att jag vågade hålla hennes hand när vi gick på promenad och kyssa henne i mörkret på bion men det gjorde jag inte. Jag var fortfarande rädd, osäker. En minut i klarhet gör inte så att du kan se hela världen klart. Men nu visste hon, och jag visste vad vi egentligen ville. Men vi båda två visste också att vägen dit skulle vara svår. Men blickarna i korridoren växte till små diskreta rörelser som sedan växte till korta tysta ord. De hemliga mötena på kvällen växte till en eller två träffar på dagtid. Ingen annan förstod ju, jag tror inte ens någon misstänkte något men fortfarande.

   -Ta den bara.

   -Men...jag kan ju inte…

Hon avbryter mig, tar min knutna hand och vecklar ut den. Hon lyfter upp den lilla, guldiga ringen och sätter den på mitt finger. Hon sluter sina händer om mina och lyfter upp dem till sin mun där hon försiktigt kysser knuten av våra händer. Hennes ögon lyser igen och de oranga höstlöven göra att de ser ännu blåare ut, nästan vita. Hon lutar sig fram men stannar just innan hennes läppar nuddar mina.

   -Liz? Jag nickar. Sedan säger hon det. Jag har alltid undrat hur det skulle kännas när hon säger de orden men på något sätt låter det så självklart att jag inte reagerar. Jag känner bara hur glädjen sprider sig likt fjärilar inuti min kropp. Jag tittar rakt in i hennes ögon.

   -Jag älskar dig också Gabi.

Kapitel 3

Jag vaknar av det genomskärande tjutet som varje morgon kommer från min billiga skräpväckarklocka. Jag vågar aldrig be pappa om en ny, det är ju bara en väckarklocka. Som vanligt kokar min kropp. Värmen bränner inifrån och det känns som att min hud brinner. Jag svänger mina lite för långa ben över säng kanten, går ut ur mitt rum och stapplar iväg mot toaletten. När jag tittar mig i spegeln ser jag hur mitt tunna, mörkbruna hår har format ett fågelbo på mitt huvud och tillsammans med min likbleka hy och mina ögon, svarta av smink från gårdagen liknar jag mer en fågelskrämma än en flicka från lyxkvarteren med toppbetyg. När jag inte längre orkar se mitt patetiska ansikte drar jag undan draperiet till duschen, tar av mig min förstora t-shirt och skruvar på kranen. Jag väntar tills vattnet har blivit varmt innan jag går in i duschen och klumpigt sätter mig på golvet inne i duschen. Morgonen var alltid den tiden då jag trivdes bäst. Jag hade vaknat vilket betydde att jag inte var död men samtidigt var jag så trött och mådde så dåligt att jag inte kunde vara i himlen. Jag var för trött för att tänka eller känna något men jag behövde inte veta vad jag kände heller. Jag har alltid tyckt om mornar. Efter att jag har suttit i duschen tills mina fingrar ser ut som russin reser jag på mig. Jag stänger av vattnet och känner kylan från världen utanför sluta sig runt min bara kropp. Obehagligt men inte överraskande. Jag knyter min stora mörkröda handduk runt min kropp och sätter en annan mindre handduk runt mitt hår.

När jag ser mig i spegeln ser jag en människa. En människa som inte vet. Som inte vet hur bra den har det, som inte vet hur lätt allt skulle kunna förstöras och som inte vet hur hemskt allt skulle kunna bli. Hon är olycklig men hon är inte rädd. Hon vet inte vad riktig rädsla är. När jag ser mig i spegeln ser jag också allt jag inte är. Jag är inte som de andra. Jag är inte perfekt. Jag är inte ens vacker. Mina ögon är stora men ser ändå så tomma ut. Jag skulle kunna le, men är rädd för att någon ska fråga varför jag är glad. Som alla andra dagar lägger jag på ett lager med smink. Jag döljer alla brister och fel i hopp om att själv då glömma dem. Men varje gång jag ser mig i spegeln ser jag allting. Hur ögonbrynen inte är symmetriska och hur tänderna är sneda.

När jag kommer till skolan och hör alla andra elever skratta, prata och vara glada känner jag mig hopplös. Går förbi en klunga med elever som är ett år äldre än mig, åttondeklassare. Möter blicken med en kille. Han ser mig och jag ser honom. En sekund, inga ord och ändå är allting sagt. Alla kort är lagda.

Jag gick i trean, och han gick fyran. Jag hade alltid vetat vem han var. Han hade bott på min gata länge, sedan vi var små och hans mamma jobbade på samma jobb som min mamma. Ända sen vi var små lekte vi tillsammans, han var snäll. Jag minns fortfarande gången då vi sprang iväg in i skogen. Jag ramlade och skrapade mitt knä. Det var ju egentligen inget farligt, ett skrapsår. Men Elliot lyfte upp mig och bar mig hela vägen hem. Då var det ju liksom inget speciellt. Vi var två kompisar. Han var äldre, ja, han var en kille, ja. Men det var inga problem då. Så fruktansvärt hur samhället kan påverka hur vi tänker. En dag ville han inte leka längre. Han svarade aldrig när jag frågade om vi skulle vara med varandra. Han började vara med de andra killarna, de i hans ålder. De sprang runt och slogs och sköt pilar på varandra. Jag var bara tvungen att acceptera det. Det var då jag fick lära mig om att du inte kan bestämma någonting själv. Samhället bestämmer hur du ska se ut, vem du ska vara, vem du ska vara med och vad du ska göra. Man tror alltid att man har en fri vilja, att alla dina ideér, dina drömmar är dina egna men allt det är bara lögner. Filmer du sett när du var barn, bilder du sett när du vart äldre eller historier du fått höra någon gång. Vi kommer aldrig få bestämma vilka vi är själv. Din historia är redan skriven, försök ändra på den du. Varsågod. Jag kan ge dig äran att själv få upptäcka sanningen att det inte går. Dina steg är som gjutna i sten.

Det finns så otroligt många saker jag skulle vilja fråga Elliot. Om han minns någonting. Hur han minns det. Varför han egentligen började ignorera mig och om han förstod alla de hopplösa blickar jag gav honom under åren. Jag minns att han grät på min begravning. Var det för allt han aldrig hann säga? Eller var det för allt han sa?

   -Men kan du inte förklara då? Om jag är så liten att jag inte förstår?

Han suckar djupt och himlar medan han drar händerna över ansiktet. Han vrider ansiktet mot mig och jag ser hur hans ögon är gråtfärdiga. Hans kompisar runt omkring honom har just slutat skratta men tittar fortfarande på oss. Jag vet vad han försöker säga med sin blick. Han vill be om ursäkt, han vill krama om mig så som han gjorde förut men han kan inte. Han kan inte avbryta skådespelet nu när han har kommit så långt. Han kan inte visa hur känslig är. -Okej, jag går. Men minns då att jag inte kommer tillbaka, säger jag och vänder mig om. Hans kompisar börjar skratta igen, de skrattar så de får ont i magen. Jag känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken. -Men tror du jag bryr mig? Dra åt helvete! skriker han innan han vänder sig om och gör high-five med sina kompisar. Jag ökar farten och börjar efter ett tag springa. Jag märker inte hur han försiktigt vänder sig om, bara för en hundradels sekund. Försöker hinna se, försöker få det osagt. Kniven i hans bröst vrider sig ännu ett varv och han ångrar sig djupt. Men låter aldrig tårarna komma.

Jag önskar att jag hade tagit vara på min sista tid bättre. Så många timmar jag bara låg där, ensam i sängen. Bara en gång besökte han mig, en gång under hela perioden. Men jag minns det, jag minns allt.

Dörren öppnas och Dr.Timothy Faze kommer in i rummet och efter honom kommer Elliot. Jag vill hoppa upp ur sängen, fixa till mitt hår, skrika. Men medicinerna håller mig nere. Timothy nickar mot mig, säger något tyst till Elliot och går sedan ut ur rummet. Elliot står stilla ett tag, analysrar. Han tror att om han ser allting kan han förstå att det är verklighet men det gör han inte. Han förstår inte.

   -Hej, säger han svagt.

Efter alla dessa år, efter alla mina frågor säger han “hej” som det vore självklart. Jag stänger ögonen igen och andas ut.

   -Jag förstår om du inte vill prata med mig.

Jag öppnar ögonen och tittar på honom och försöker se om han skämtar. Är han seriös? Jag minns inte mycket mer av besöket. Jag var ganska borta hela tiden just då. Jag tror han vågade sig fram till sängen efter ett tag. Jag hoppas det iallafall. Jag tror också att han böjde sig ner över mitt ansikte, kysste min panna lätt och viskade ett tyst förlåt. Jag förlät honom. Jag önskar att ha visste att jag hörde det. Att jag jag hörde hans sköra röst när att yttrade det enkla ordet. Jag förlät honom, och jag bad honom att gå vidare. Jag hoppas han förstod det.