Hej och ursäkta för den långa tysta tiden från mig, men jag tänker att det är bättre att jag skriver då jag har något att skriva om och inte bara skriver massor av skit som jag ändå sedan pinsamt kommer få radera för jag kommer upptäcka hur tråkigt det är att läsa om en av mina helt vanliga vardagar. Suck. Men nu skriver jag iallafall vilket betyder att jag har något att säga så....varsågoda.

Nu är det snart sommarlov. Jag har två dagar kvar innan skolavslutningen och under de dagarna kommer vi bara fika och spela brännboll vilket känns lite så här helt underbart. För en vecka sedan (tror jag det var) så var det kulturdag på min skola, vilket innebar att det var fredag, vi åt hamburgare, målade oss i ansiktet och gjorde saker som man annars aldrig gör på skolan vilket också var helt underbart! Dock så regnade det under hela dagen vilket gjorde många ledsna eftersom att alla aktiviteter var utomhus och vi var tvingade att stanna ute (och nej, jag är inte sura på lärarna, jag tycket om dem, de sätter snart mina betyg...) men som den friluftsmänniska jag är bestämde jag mig redan på morgonen att ta med ett paraply. De ända paraplyet vi hade hemma då var dock sönder och gick knappt att fälla ihop men bättre det än att det inte går att fälla upp. Så, jag tog med mig paraplyet till skolan och när det började regna ställde jag mig under det och var nöjd eftersom att jag inte blev kall. Efter ett tag kom en av mina kompisar och ställde sig under paraplyet och vi började prata litegrann, paraplyet var ju stort så det gick ju jätte bra. Efter ett tag kom en till kompis men det var ju bara bra för då höll vi varandra varma. Nu kommer vi fram till den chockerade delen som var det som fick mig att tänka att jag kanske borde skriva om det. Först kom en person som var en av mina vänners vänner och sen kom en vän till den personen och sedan en till den osv. Tillslut stod jag där, tätt ihop tryckt under ett tält med massor av människor jag inte ens kände. Väldigt många visste inte ens vems paraply det var. Men då började jag tänka. Så många här, i samhället är rädda för att be om hjälp, för att vara svag. Men när det regnar. Det är ingen som försöker dölja att de vill ta skydd från regnet, och det är ju helt självklart för mig, som har ett paraply, att vi ska dela det. Vi hjälps åt för alla vet att vi kan tillsammans hålla oss varma och torra. Alla har ibland problem i livet, alla har varit med om det och jag tror att om någon kan ge hjälp, har ett paraply så kan man få hjälp. Att vara svag, att behöva hjälp är inte något att skämmas för. Men om man skämma för det och försöker klara sig själv ändå kommer det aldrig gå. Du kommer aldrig kunna bli torr utomhus i regnet utan ett paraply och om du inte har ett paraply så finns det faktiskt extra stora som går att tränga sig ihop under. Jag vet fortfarande inte helt vilka som stod under mitt paraply den där regniga fredags eftermiddagen, men jag var torr, de var torra och regnet lät vi regna tills det var klart. Märkligt att vi måste vara så hjälplösa som blöta i ett oväder innan vi tar hjälp.

Dagens citat:

Nu är jag klar, kommentera gärna egna tankar och frågor.

Ses!