Kapitel 5

Du kanske nu tror att jag överlevde, eller iallafall dog en dramatisk och minnesvärd död som hamnade i tidningen med rubriken “Homosexuell kvinna dör för kärleken” men så slutar inte min historia. Jag hade levt ett liv där jag alltid gjort som folk sagt att jag ska göra, hade fått alla rätt på alla prov och hade jobbat hårt för att få en bra framtid men nu fick jag inte någon framtid alls. Tragiskt.

Men jag vill inte att min självbiografi ska vara en tragedi. En komedi skulle den inte heller kunna vara då den faktiskt slutar med att jag dör när jag är sexton år. Det skulle vara underbart att få ha en romantiskt självbiografi men med tanke på att min ända riktiga förhållande var under min sista månad och jag egentligen aldrig kom ut om att vi var ihop så blir det en lite komplicerad komedi. Tänk så otroligt häftigt det skulle vara om min självbiografi hamnade under genren Action men med tanke på att jag spenderade de flesta helgerna och kvällarna i läroböckerna är det också lite svårt. Jag försökte en gång vara en ninja men det slutade med en stukad arm så jag har aldrig gjort om det.

Jag skulle nog säga att min självbiografi skulle bli en faktabok. Inte då bara för att dessa konkreta, organiserade texter intresserar mig utan mest för att det stämmer så bra in på mitt liv. Jag var sexton år när jag dog och ändå hade jag lyckats samla på mig så mycket fakta och lärdomar, många gånger bara från mina egna misstag. Min självbiografi skulle kunna bli som en handbok för livet. Jag skulle börja med att säga åt folk att göra mer fel. Jag önskar att jag hade gjort mer fel när jag levde. Vi människor är så otroligt kritiska mot oss själva och minns saker vi gjort som varit fel eller pinsamma så otroligt mycket längre än saker som vi gjort rätt. Jag var så feg för att göra fel så jag gjorde ingenting alls. Därför minns jag inte så mycket. Jag minns inte alla gånger jag räckt upp handen i klassrummet och svarat rätt, jag minns inte alla prov jag fått tillbaka. Men jag minns alla gånger jag sagt nej till fester och istället suttit ensam hemma. Jag minns alla saker jag inte gjort.

Jag skulle skriva i min självbiografi att det är bättre att ångra saker vi gjort än saker vi inte gjort. Jag skulle också skriva att om du älskar någon, även om det känns som att det är fel, dölj inte känslorna för förr eller senare kommer du explodera ändå.

Jag är en faktabok, jag lärde mig saker, så otroligt många saker. Men livet finns inte i faktaboken utan utanför den. Det spelar ingen roll hur mycket du kan om du inte använder kunskapen rätt. Mitt liv blev en faktabok för jag förstod inte att jag skulle leva utanför faktaboken.

Jag fick inte ett mirakel som gjorde mig frisk, inte heller så dog jag på något speciellt sätt. Den sista veckan visste läkarna, mina föräldrar, alla kompisar, Gabi och jag att det var sista veckan. Det fanns inget mer att göra. Jag sov mest. En fredag eftermiddag somnade jag extra djupt och efter det vaknade jag inte igen. Sorgligt? Ja, men jag var ändå nöjd. Världen visste inte vem jag var, mina föräldrar visste kanske inte ens det men jag visste. Jag visste att jag var sexton år, kom från Frankrike, var homosexuell och var en faktabok. Jag önskar att min faktabok kan hamna på ett bibliotek någon dag. Så att fler personer får läsa den och förstå att livet finns utanför faktaboken. Det är bra att kunna saker och att ha kunskap ja, men det är inte för ens du använder kunskapen då du lär dig och lär andra.

Gråt inte över mig, lova. Gabi vet att jag mår bra och jag vet att mina föräldrar klarar sig. Imorgon kommer någon ny dö för att det är så det är. Livet är grymt men livet blir bara det vi gör det till. Använd kunskapen och lärdomarna bäst du kan för en dag kanske du inte kan föra de vidare längre. Livet är inte tragiskt. Livet är ett abstrakt substantiv i bestämdform. Du får själv fylla livet med bisatser, bestämma vad det ska betyda, uppleva det. Och det spelar ingen roll om du har 40 år, 3 månader eller 2 dagar kvar. Det är fortfarande liv. Att gråta är bra men jag har läst i nån faktabok att man lever längre om man skrattar. Jag heter Liz och bara för att min självbiografi redan har ett slut betyder inte att mitt liv har det. Man måste leva utanför faktaboken, som någon smart sextonåring en gång sa.

Kapitel 4

Jag smäller igen dörren. Min kropp skriker av ilska, besvikelse och hat. Mina egna föräldrar.

Hur?

Det är stelt vid matbordet.

   -Och du är...Liz vän? frågar mamma stelt.

   -Flickvän, svarar Gabi självsäkert. Pappa hostar till lite för högt och lägger handen för munnen.

   -Ursäkta mig. Han nickar mot Gabi. Mamma och pappa sa ingenting mer under den måltiden. De satt tysta, tittade ibland på varandra, ibland på mig och ibland på Gabi. Det var första gången Gabi var hemma hos mig sen vi blev tillsammans. Efter middagen lämnade Gabi oss ganska fort. Hon sa att hon var tvungen att hjälpa sin pappa men jag visste att det bara var en ursäkt för att inte behöva stanna kvar i denna stela miljö.

   -En fas? När jag skriker ekar det i rummet. Mamma avbryter diskningen och pappa tittar upp från tidningen.         

   -Din pappa och jag tycker det är helt okej att du provar på olika saker men du kan inte vara seriös om detta va? frågar mamma med en ton som får det att skära i mitt hjärta.

   -Du är redan sjuk, låt inte den här flickan få dig att bli sjuk i huvudet, säger pappa och det är då jag får nog. Jag vet att det inte menar att skada mig. Det är så de är uppvuxna, de har aldrig fått lära sig sanningen. Men det gör ont, så ont.

När jag springer iväg från huset känner jag hur tårarna rinner ner i floder för mina kinder. Jag vet inte ens vars jag springer. Jag bara springer. Natten är mörk och kall och jag ångrar mig att jag inte tog på mig några varmare kläder innan jag sprang iväg. Jag har bara på mig ett tunt, ljusblått linne och mina svarta jeans. Mitt hår blåser i vinden och mina kinder färgas svarta av sminket. Plötsligt står jag bara där. Utanför radhuset som jag hört så mycket om. Det radhuset där alla de som jag inte skulle vara med bor. I området där de alltid finns polisbilar. jag går fram till dörren,öppnar och åker upp med hissen. Jag vet inte ens hur jag kan hennes adress men jag kan den. Lägenhet 43B .

Hon öppnar dörren redan efter några knackningar. Hon har på sig en stor t-shirt och ett par gråa mjukis byxor och hennes mörklila hår är tovigt. Hon ser att jag är ledsen och hon förstår varför. Hon ser i mina tårfyllda ögon hur rädd jag är. Rädd för mig själv, rädd för samhället och rädd för framtiden. Vi står där, tysta. Hon säger ingenting, jag säger ingenting.

Jag följer med henne in i lägenheten. Väggarna är täckta med en mörkgrå tapet och alla möbler är mörkröda.

   -Bor du är själv? Hon nickar och går fram till köksbänken där hon fyller vattenkokaren med vatten.

Vid köksbänken finns tre höga barstolar. Hon sätter sig på en och jag sätter mig på den andra. Hon tittar på mig och jag vet att hon ser rakt igenom mig. Då brister det. Någonting, tungt som en sten lossnar från mitt hjärta. Jag ler medan tårarna ramlar ner på hennes köksmatta. Det är i den sekunden hon och jag förstår att det är vi, vi mot världen, vi mot alla de andra, vi mot våra egna fördomar. Vi sitter där, stilla på vingliga barstolar, några decimeter ifrån varandra och medans våra hjärtan dansar mitt emellan oss. Hon ler, jag ler och någonstans långt ner i gränden jamar en hungrig katt. Tiden är stilla och luften är tung men vi ser klarare än förut.

Jag vill gärna säga att allt var förändrat sedan den stunden. Jag vill säga att jag vågade stå upp emot mina föräldrar, att jag vågade tala ut, att jag vågade hålla hennes hand när vi gick på promenad och kyssa henne i mörkret på bion men det gjorde jag inte. Jag var fortfarande rädd, osäker. En minut i klarhet gör inte så att du kan se hela världen klart. Men nu visste hon, och jag visste vad vi egentligen ville. Men vi båda två visste också att vägen dit skulle vara svår. Men blickarna i korridoren växte till små diskreta rörelser som sedan växte till korta tysta ord. De hemliga mötena på kvällen växte till en eller två träffar på dagtid. Ingen annan förstod ju, jag tror inte ens någon misstänkte något men fortfarande.

   -Ta den bara.

   -Men...jag kan ju inte…

Hon avbryter mig, tar min knutna hand och vecklar ut den. Hon lyfter upp den lilla, guldiga ringen och sätter den på mitt finger. Hon sluter sina händer om mina och lyfter upp dem till sin mun där hon försiktigt kysser knuten av våra händer. Hennes ögon lyser igen och de oranga höstlöven göra att de ser ännu blåare ut, nästan vita. Hon lutar sig fram men stannar just innan hennes läppar nuddar mina.

   -Liz? Jag nickar. Sedan säger hon det. Jag har alltid undrat hur det skulle kännas när hon säger de orden men på något sätt låter det så självklart att jag inte reagerar. Jag känner bara hur glädjen sprider sig likt fjärilar inuti min kropp. Jag tittar rakt in i hennes ögon.

   -Jag älskar dig också Gabi.