När jag var i Sydafrika, fick jag efter bara några dagar en speciell känsla inuti mig. Det ända ordet jag kunde beskriva den känslan med var "Älskad" . Jag tänkte att det så klart var så att jag kände mig speciell i Sydafrika eftersom att vi var vita i ett land där det nästan bara lever mörkhyade men jag fick samma känsla nu i veckan när det bodde sydafrikaner hos oss. Då förstod jag att det inte har med stället där jag är att göra eller vad jag gör utan det handlar om vilka människor jag är med och dom nya mötena med nya människor. Jag grät idag och jag förstod egentligen inte varför. Jag menar jag har känt dom här personerna i mindre än en vecka, hur kan jag tycka om dom så mycket? Men jag tror att det har att göra med att jag bara träffar dom några dagar. För om jag vet att jag kanske inte kommer träffa dom här personerna imorgon då försöker jag ju lära känna dom idag och öppnar mig själv så dom får lära känna mig. Man är orädd och säger det man vill ha sagt för att inte missa chansen. Man lever som om varje sekund är den sista, inte rädd utan orädd. Man tar vara på varje sekund. Jag kan inte förstå hur personerna från Sydafrika kan vara så otroligt snälla och får mig att känna som jag känner men jag vet att jag vill få andra människor att känna sig älskade. Jag frågade mamma varför det kan vara så olika personer i Sverige och i Sydafrika. Hon sa att hon trodde att det handlar om att Sydafrika är ett land som har varit med om mycket och därför har det blivit som det är idag. Jag kommer ihåg hur förändrad jag blev sen jag såg alla kåkstäder och dom som bor i Sydafrika ser dom hela tiden. Dom är mer tacksamma än många i Sverige och tar vara på det dom har. Jag vill vara mer som dom personerna jag mött. Jag vill vara orädd, tacksam, ta vara på varje sekund. Jag grät idag men jag antar att det är priset man får betala när man tycker om någon eller några.

Först vill jag bara be om ursäkt för mina tråkiga rubriker, har inget kreativt namn på dom olika dagarna. Den 5 januari lämnade vi Kapstaden och åkte vidare mot Hermanus och sedan till retreat gården Volmoed. Gården, som förut hade varit en handels trädgård och innehöll vissa unika växter var underbart fin och vi hyrde en liten stuga som vi bodde i och den var underbart söt. De regnade väldigt mycket den kvällen men det var ganska mysigt så vi gjorde en god middag och satt och bara njöt. Vi gick och la oss tidigt för att orka med resten av dagarna. (Vi gjorde, som ni förstår, inte så mycket annat än att åka bil och äta och sova den dagen  Inte så intressant men  ni får höra om dom andra dagarna sen) 

På väg!

Gården

Lite dåliga bilder på rummet  

Middagen!

Ses!

Som ni förstår (pga rubriken) så besökte vi Robben Islan den 4 januari år 2014 den 7 dagen vi var i Sydafrika. Jag hade många förväntningar eftersom att jag hört mycket om det och har kompisar som är intresserade av Nelson Mandela. Det kändes spännande att få se det med egna ögon. men jag hade nästan ingen aning av vad vi skulle få se. Jag visste att vi skulle få se ett fängelse men det var typ allt jag visste. Vi vaknade iallafall klockan 6.00 för att snabbt äta yogurt ur små plastförpackningar. Sedan packade vi vår stora fina hyrbil full med väskor som för det mesta innehöll vattenflaskor som var till hälften fyllda med is. Vi åkte iallafall med vår bil ut till havet där vi steg på en båt (som jag förövrigt tyckte var mysig) som tog oss ut till ön. Båtresan gick bra och bara en av mina mindre systrar spydde. Vilket var tråkigt men förstående eftersom att båten guppade ganska så jätte mycket   

När vi kom fram steg vi av båten och hoppade på en buss som tog oss runt hela ön medan en kille berättade så vi fick se och veta mer saker om ön. Då lärde jag mig att ön, innan den blev ett fängelse var ett ställa dit folk som hade spetälska/lepra fick komma och leva den sista tiden av sitt liv. På ön finns också många fina djur som sköldpaddor. Nu får man bo på ön men husen får inte byggas om på utsidan. 

Efter bussturen fick vi gå in i ett av husen som användes som fängelse och vi fick veta mer. Den som berättade saker för oss då var en man som hade varit fånge på Robben Islan. Han berättade t ex att det bodde 36 personer i ett rum (Rummen var ungefär lika stora som ett klassrum.) och dom sov på mattor från början sedan kom det sängar. Fångarna torterades på många sätt och fick bara ta emot 2 besök och skicka 2 brev per år. Om man gjorde något olagligt hamnade man i en cell och i cellen satt man i 23 och en halv timme varje dygn. När man blev satt i sin cell kunde satt man olika länge ibland 3 månader och ibland 9 månader. 

Efter rundturen så fick vi gå till en souvenir butik där jag köpte ett halsband och en magnet med ett mandela citat. Sedan tog vi båten tillbaka och tillbringade resten av dagen vid Waterfront där vi åt, åkte typ ett pariserhjul och shoppade. Det kändes som att dagen hade gett mig mycket nya historier att berätta men det var skönt att få lägga sig i sängen på kvällen.

Båten vi åkte med

En kyrkogård från innan ön blev fängelse

En skölpadda

Ett stenbrott där fångarna arbetade 8 timmar om dagen 7 dagar i veckan. Grottan på bilden användes som toalett och ett ställe där dom sov. Det luktade så illa så vakterna gick aldrig dit och där började fångarna prata politik och lära varandra saker.

Fången som berättade allt för oss

Där dom sov (36 pers)

Toaletterna

Nelson Mandelas cell

En cool båt på vägen hem   

Fortfarande en cool båt på vägen hem  

När vi åkte Pariserhjulet fast inte pariserhjulet   

Coola akrobater vid waterfront

Akrobaterna 

  Akrobaterna 

Det här inlägget vill jag bara avsluta med lite info från nutiden. Nu i en vecka har det bott sydafrikaner hos oss som kommit hit med Life zone. Det var några dansare också. Jag måste bara få säga att det ar varit jätte kul och jag måste verkligen få träffa dom igen. Så otroligt underbara människor. Saknar dom redan.   

ses!

Dag 6 var en ganska lugn dag, iallafall för mig. Jag sov ganska länge på morgonen och satte mig i solen och åt frukost. Min pappa och min bror åkte i väg på någon fotbollsgrej men jag ville inte följa med så jag, min mamma och mina 3 systrar promenerade iväg längst vägen mot Alabaster. Alabaster är som en klädaffär, typ, men på övervåningen finns en lokal där ofta gruppen samlades. Vi åt också några middagar där. Hon som äger Alabaster är nog en av dom finaste kvinnorna på jorden. Hon säljer fina kläder till mörkhyade kvinnor som ofta är överviktiga och får betala mer för kläderna (betala för tyget). Mamma och några andra från gruppen satt och pratade med henne hela dagen medan jag och mina systrar hjälptes åt att pyssla små böcker som dom skulle sälja eller ge bort, jag vet inte helt. Men underförmiddagen så ringde pappa och frågade om jag ville vara med på "dansworkshoppen" som några från gruppen skulle anordna. Jag sa ja och pappa kom och hämtade mig. Det var kul att dansa, speciellt med gruppen jag dansade med.  Sedan åt vi och sen vet jag inte så mycket mer. Jag tror att vi gick till någon affär och köpte mat mm. Det var skönt med en lugn dag efter allt som hänt men efter denna lugna dag så fortsatte resan och vårt äventyr, på andra sidan jorden. 

Alabaster väggen

Mina koncentrerade systrar medan dom pysslar

Bilder från alabaster. Om jag ska beskriva Alabaster med ett ord så skulle ordet vara "Hemma" 

Hoppas ni tycker om det jag skriver om sydafrika. Om ni vill veta något mer så kan ni bara fråga eller komentera. 

Ses! 

ps. läs gärna mina berättelser som kommer upp på bloggen lite här och nu.