-Ja men hur började det? frågar reporten.

  -Ja...Det började väl som det gör med alla trender. Man såg någon kändis göra så och sen så gjorde en till så och sen en till. Sen så var det ju all reklam också. Bilder på människor med långt hår och massor av produkter och redskap man var tvungen att använda för att få långt hår. I alla filmer också så såg man ju bara personer med långt hår så man trodde ju som att det var de normala. Efter ett tag var ju det som idealet, hur alla skulle se ut som. Det var ingen som ifrågasatte det.

 -Vad hände sen då?

 -Ja alltså det gick ju som lite över styr du vet. Efter ett tag började ju människor som inte kunde få långt hår må dåligt. Många tog ju livet av sig liksom och det var faktiskt väldigt tråkigt. Sen så började vi ju förstå att produkterna och redskapen inte var så bra. Många kvävdes av sitt egna hår, eller fastnade i bilar eller andra saker. Många fick ju ont i nacken också. Små barn som inte kunde hålla upp huvudet för det långa håret fick ju så stora problem att de dog de också.

  -Men varför var det då ingen som gjorde något? Satte stopp för det?

  -Det var väl liksom ingen som riktigt tänkte att det spelade någon roll. Det var ju värst för barnen då, som hörde sina äldre syskon och föräldrar prata om hur kort hår de hade och då började ju barnen titta på sitt egna hår och tillslut så var det bara så att många av barnen inte orkade längre.

OBS Inte ett av orden ovan är sant det är en metafor.

Ideal, det underbara praktiska sättet att ta reda på om du ser rätt ut, passar in, är normal...Eller?

Det är så sjukt de Ideal världen har idag. Så sjukt hur modeller ska se ut för att vara “Snygga”.

Jag kan inte säga att jag är fri från behovet att vilja se ut som idealet. Jag kan inte låta bli att tänka tankar som “tänk om man såg ut lite mer som hon” eller “tänk om man såg mer ut som han” eller “ tänkt om jag bara hade lite mer sådär” eller “såg lite mer ut såhär”. Tankar som jag bara mår dåligt av. Tankar som aldrig får mig att känna mig nöjd, stolt över dit jag har kommit utan alltid måste sträva högre upp. Bli bättre, starkare, snyggare. Sen ser jag mina små systrar. De vackraste mest underbaraste barnen i världen. Vad skulle jag känna om min lilla syster skulle komma fram till mig och säga “Är jag för tjock? Borde jag gå ner i vikt?” eller säga “Är jag för smal? Ser jag normal ut?”. Det skulle kännas hemskt. Att de inte själv ser hur otroligt vackra det är. Men jag då? Vad ser jag när jag tittar mig själv i spegeln? Vi dömmer oss själv så otroligt hårt och säger/tänker saker om oss själva som vi kanske aldrig skulle säga om någon annan. Vi jämför oss med datorredigerade bilder, orealistiska ideal.

Snälla låt det inte gå så långt som i den påhittade berättelsen ovanför. Älska dig själv. Du är född som du ska vara och blev precis som du skulle bli. Människor ser olika ut, människor har olika kroppsformer. Att sträva efter samma mål är sjukt, omöjligt och fel. Vi behöver de olika formerna. Det är de som gör oss till original och inte kopior.  

Bara tankar från en övertänkande fjortonårig människa

(och som svar på frågan i rubriken) Nej, jag är inte normal, men vem är det liskom