Kapitel 3

Jag vaknar av det genomskärande tjutet som varje morgon kommer från min billiga skräpväckarklocka. Jag vågar aldrig be pappa om en ny, det är ju bara en väckarklocka. Som vanligt kokar min kropp. Värmen bränner inifrån och det känns som att min hud brinner. Jag svänger mina lite för långa ben över säng kanten, går ut ur mitt rum och stapplar iväg mot toaletten. När jag tittar mig i spegeln ser jag hur mitt tunna, mörkbruna hår har format ett fågelbo på mitt huvud och tillsammans med min likbleka hy och mina ögon, svarta av smink från gårdagen liknar jag mer en fågelskrämma än en flicka från lyxkvarteren med toppbetyg. När jag inte längre orkar se mitt patetiska ansikte drar jag undan draperiet till duschen, tar av mig min förstora t-shirt och skruvar på kranen. Jag väntar tills vattnet har blivit varmt innan jag går in i duschen och klumpigt sätter mig på golvet inne i duschen. Morgonen var alltid den tiden då jag trivdes bäst. Jag hade vaknat vilket betydde att jag inte var död men samtidigt var jag så trött och mådde så dåligt att jag inte kunde vara i himlen. Jag var för trött för att tänka eller känna något men jag behövde inte veta vad jag kände heller. Jag har alltid tyckt om mornar. Efter att jag har suttit i duschen tills mina fingrar ser ut som russin reser jag på mig. Jag stänger av vattnet och känner kylan från världen utanför sluta sig runt min bara kropp. Obehagligt men inte överraskande. Jag knyter min stora mörkröda handduk runt min kropp och sätter en annan mindre handduk runt mitt hår.

När jag ser mig i spegeln ser jag en människa. En människa som inte vet. Som inte vet hur bra den har det, som inte vet hur lätt allt skulle kunna förstöras och som inte vet hur hemskt allt skulle kunna bli. Hon är olycklig men hon är inte rädd. Hon vet inte vad riktig rädsla är. När jag ser mig i spegeln ser jag också allt jag inte är. Jag är inte som de andra. Jag är inte perfekt. Jag är inte ens vacker. Mina ögon är stora men ser ändå så tomma ut. Jag skulle kunna le, men är rädd för att någon ska fråga varför jag är glad. Som alla andra dagar lägger jag på ett lager med smink. Jag döljer alla brister och fel i hopp om att själv då glömma dem. Men varje gång jag ser mig i spegeln ser jag allting. Hur ögonbrynen inte är symmetriska och hur tänderna är sneda.

När jag kommer till skolan och hör alla andra elever skratta, prata och vara glada känner jag mig hopplös. Går förbi en klunga med elever som är ett år äldre än mig, åttondeklassare. Möter blicken med en kille. Han ser mig och jag ser honom. En sekund, inga ord och ändå är allting sagt. Alla kort är lagda.

Jag gick i trean, och han gick fyran. Jag hade alltid vetat vem han var. Han hade bott på min gata länge, sedan vi var små och hans mamma jobbade på samma jobb som min mamma. Ända sen vi var små lekte vi tillsammans, han var snäll. Jag minns fortfarande gången då vi sprang iväg in i skogen. Jag ramlade och skrapade mitt knä. Det var ju egentligen inget farligt, ett skrapsår. Men Elliot lyfte upp mig och bar mig hela vägen hem. Då var det ju liksom inget speciellt. Vi var två kompisar. Han var äldre, ja, han var en kille, ja. Men det var inga problem då. Så fruktansvärt hur samhället kan påverka hur vi tänker. En dag ville han inte leka längre. Han svarade aldrig när jag frågade om vi skulle vara med varandra. Han började vara med de andra killarna, de i hans ålder. De sprang runt och slogs och sköt pilar på varandra. Jag var bara tvungen att acceptera det. Det var då jag fick lära mig om att du inte kan bestämma någonting själv. Samhället bestämmer hur du ska se ut, vem du ska vara, vem du ska vara med och vad du ska göra. Man tror alltid att man har en fri vilja, att alla dina ideér, dina drömmar är dina egna men allt det är bara lögner. Filmer du sett när du var barn, bilder du sett när du vart äldre eller historier du fått höra någon gång. Vi kommer aldrig få bestämma vilka vi är själv. Din historia är redan skriven, försök ändra på den du. Varsågod. Jag kan ge dig äran att själv få upptäcka sanningen att det inte går. Dina steg är som gjutna i sten.

Det finns så otroligt många saker jag skulle vilja fråga Elliot. Om han minns någonting. Hur han minns det. Varför han egentligen började ignorera mig och om han förstod alla de hopplösa blickar jag gav honom under åren. Jag minns att han grät på min begravning. Var det för allt han aldrig hann säga? Eller var det för allt han sa?

   -Men kan du inte förklara då? Om jag är så liten att jag inte förstår?

Han suckar djupt och himlar medan han drar händerna över ansiktet. Han vrider ansiktet mot mig och jag ser hur hans ögon är gråtfärdiga. Hans kompisar runt omkring honom har just slutat skratta men tittar fortfarande på oss. Jag vet vad han försöker säga med sin blick. Han vill be om ursäkt, han vill krama om mig så som han gjorde förut men han kan inte. Han kan inte avbryta skådespelet nu när han har kommit så långt. Han kan inte visa hur känslig är. -Okej, jag går. Men minns då att jag inte kommer tillbaka, säger jag och vänder mig om. Hans kompisar börjar skratta igen, de skrattar så de får ont i magen. Jag känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken. -Men tror du jag bryr mig? Dra åt helvete! skriker han innan han vänder sig om och gör high-five med sina kompisar. Jag ökar farten och börjar efter ett tag springa. Jag märker inte hur han försiktigt vänder sig om, bara för en hundradels sekund. Försöker hinna se, försöker få det osagt. Kniven i hans bröst vrider sig ännu ett varv och han ångrar sig djupt. Men låter aldrig tårarna komma.

Jag önskar att jag hade tagit vara på min sista tid bättre. Så många timmar jag bara låg där, ensam i sängen. Bara en gång besökte han mig, en gång under hela perioden. Men jag minns det, jag minns allt.

Dörren öppnas och Dr.Timothy Faze kommer in i rummet och efter honom kommer Elliot. Jag vill hoppa upp ur sängen, fixa till mitt hår, skrika. Men medicinerna håller mig nere. Timothy nickar mot mig, säger något tyst till Elliot och går sedan ut ur rummet. Elliot står stilla ett tag, analysrar. Han tror att om han ser allting kan han förstå att det är verklighet men det gör han inte. Han förstår inte.

   -Hej, säger han svagt.

Efter alla dessa år, efter alla mina frågor säger han “hej” som det vore självklart. Jag stänger ögonen igen och andas ut.

   -Jag förstår om du inte vill prata med mig.

Jag öppnar ögonen och tittar på honom och försöker se om han skämtar. Är han seriös? Jag minns inte mycket mer av besöket. Jag var ganska borta hela tiden just då. Jag tror han vågade sig fram till sängen efter ett tag. Jag hoppas det iallafall. Jag tror också att han böjde sig ner över mitt ansikte, kysste min panna lätt och viskade ett tyst förlåt. Jag förlät honom. Jag önskar att ha visste att jag hörde det. Att jag jag hörde hans sköra röst när att yttrade det enkla ordet. Jag förlät honom, och jag bad honom att gå vidare. Jag hoppas han förstod det.

Kapitel 2

   -Är du säker?

Hon vänder sig mot mig och himlar med ögonen. Jag lyfter cigaretten upp mot min mun och tar ett bloss. Det bränner och jag blir torr i hela halsen. Första gången jag träffade Gabi var när jag just börjat sjuan. Gabi var en av de i klassen som skolkade, fick underkänt och skrek åt lärarna. Gabi var en av de som jag skulle hålla mig undan ifrån, en av de som inte var ett bra umgänge.

Någonstans i mitten av åttan råkade jag hamna bredvid henne på en av de här alldeles för långa bussresorna. När hon satte sig bredvid mig kände jag en strävdoft av cigaretter men också en svag doft av nybakat bröd.

   -Du heter Liz va? sa hon medan hon satte sig ner och lutade bak stolen så mycket som de gick. Jag vågade inte ens svara utan bara nickade stelt. På Radion spelades en lugn, fransk låt, som alltid. Jag har aldrig tyckt om bussmusiken. Den där musiken som ska få alla att känna sig bättre, lugnare. Den fick mig alltid att må dåligt. Jag tror det var den där känslan av att höra på något så perfekt, så symmetriskt som fick mig att må dåligt. Hur de franska artisterna valde de svåraste orden de kunde som för att få alla lyssnare att känna sig dumma. Gabi tyckte aldrig heller om buss musiken.

En Fredagkväll någon gång i början av nian kom hon hem till mig. Jag trodde inte ens hon visste om att jag fanns. Min pappa öppnade dörren och bjöd in henne. När han kom upp till mitt rum hade han ett stelt ansikte.

   -Du har...besök, sa han utan att ändra den stela minen i hans ansikte. Jag minns hur mitt hjärta stannade upp för en sekund men när jag såg henne i hallen var det som om mitt hjärta började slå igen. Det var inte stelt eller konstigt mellan oss. Det var som att jag kände henne.

   -Har du tid? sa hon och tittade rakt på mig med hennes ljusblåa ögon. Jag gjorde aldrig något på fredagar, jag var hemma, med familjen. En duktig flicka. Jag minns hur jag vände mig om och tittade på pappa. Han tittade på mig, en lång stund, och nickade sedan. Jag följde med henne ut, fram till hennes moped och vi körde iväg.

Jag önskar att jag mindes vägen. Jag skulle så gärna vilja åka dit igen. Men jag har aldrig hittat dit. Vi åkte till en bar som låg ensam mitt ute i ingenstans. Jag hade aldrig sett den förut. Jag minns hur rädd jag var, hur svetten rann ner för min panna.

   -Var tyst nu, låt mig prata, sa hon och jag löd henne. Hon gick fram till vakten och viskade någonting i hans öra. Sedan sa han någonting till henne, hon vände sig om och pekade på mig. Jag önskar jag kunde hört vad de sa, jag skulle så gärna vilja veta. Han nickade och hon vinkade till mig att jag skulle komma. När vi kom in på baren såg jag att den var full av människor. Det luktade svett, alkohol, cigarettrök och parfym. Jag önskar mindes mer av den kvällen, det finns så många frågor. Varför tog hon dit just mig? Varför just den kvällen? Varför just den baren? Vad var det egentligen som hände den kvällen? Många glas av en klar, stark dryck. Ett bloss eller två av något. En låt, en till och sedan flera hundra. Jag ramlade men stod sedan upp igen och sedan en kyss. Lätt, tyst, snabbt men fortfarande, en kyss.

Det jag älskade med Gabi var att hon inte såg mig som sjuk. Hon visste att jag var sjuk men lät mig vara det. Hon försökte inte förstå, försökte inte få mig må bättre och försökte inte få mig att glömma det. Hon behandlade mig inte som om jag var skadad. Gabi var min första och sista kärlek. Synd att det tog så lång tid för mig att förstå det.

Gabi för sin bleka hand genom det mörklila håret. Hon lägger sig försiktigt ner på den gräsiga picknickfilten.

   -Du vet vad läkarna säger va?

Hon tittar på mig och lyfter på ögonbrynet.

  -Att det inte… Jag blir avbruten av en vänlig knuff. Hon tittar på mig med den där blicken som ger mig känslan av att jag är en idiot. Jag älskar henne. Men för några år sedan var allt annorlunda.

Jag känner hur hon sliter i min arm. Kvällsluften är tung och fuktig. Vi springer på vingliga ben. Över gator, torg och gårdar. Jag vill vara här, nu, med henne. Men samtidigt är jag så rädd. Mina bara fötter blir kalla och våta av daggen i gräset. Mitt hjärta slår så hårt i bröstet att det gör ont. Jag hör hur hon skrattar och sedan ser jag hur hon ramlar, rullar ner för kullen och gräset flyger runt omkring henne.  Hon stannar just när sluttningen rätar upp sig. Jag skyndar mig snabbt mot henne och sätter mig ner bredvid hennes liggande kropp. De ljusblåa ögonen är som självlysande. Som två billjus på en motorväg. Som två stjärnor en mörk vinternatt. Hon är så vacker.

Nästa dag var allt som bortblåst. Hon tittade på mig, närmade sig men jag… jag gick iväg. Jag skulle vara den duktiga flickan, jag skulle inte vara med dem, med henne och jag skulle inte vara homosexuell.  Det var fel, det var det alla alltid hade sagt. Vad skulle hända om någon förstod? Om någon på något sätt fick reda på det?  Jag ignorerade henne, svarade inte på hennes frågande blickar, visade inte att jag mindes, att jag visste.  Men redan då visste jag. Redan då visste jag att jag inte skulle kunna fortsätta såhär. Redan då visste jag att jag en dag skulle falla, att jag inte längre skulle kunna dölja det, fortsätta spela spelet. Men vad gjorde det? Jag var rädd så jag försökte. Jag försökte dölja det, fortsätta spela duktig flicka på dagarna men var en förälskad rökare på nätterna. Det är komiskt hur länge jag kunde dölja det. Hur länge det gick att leva ett dubbelliv.

Jag har inte skrrivit på ett tag men jag äro tillbaka. Kommer nu under en tid lägga upp en berättelse i 5 delar som jag själv skrivit. Kommer lägga upp en ny del varannan dag. Jag hoppas att ni uppskattar mina ordval i denna följetong.   

Kapitel 1   

   -Men din historia då?

   -Ja, den börjar väl som alla andra. Jag hade ont, lite för ont, lite för länge. Efter ett kort samtal med mina föräldrar och några veckors väntan åkte vi in till sjukhuset. Vi fick besked ganska fort, men jag fattade ju liksom aldrig...Jag hade ju inte tid att dö…

Jag heter Liz Green, född 1996 i Quimper, Frankrike. Död 2012, 16 år och detta är berättelsen om hur jag dog innan jag egentligen var död och hur jag levde mina sista år död för alla som såg på mig. När man får besked att man bär på en dödlig sjukdom finns det flera olika sätt man kan reagera på. Man kan förneka det, låtsas att allt är normalt och att man inte känner hur sjukdomen äter en innefrån. Men förr eller senare kommer man komma till det stadiet när man förstår att man är sjuk och det finns inget annat att göra än att själv göra något åt det. Man kan tro att allt är ett skämt, livet känns som en dokusåpa och man börjar leta efter dolda kameror vars man ens är. Man kan bli deprimerad, det spelar ingen roll hur många gånger läkarna säger att de ska göra vad de kan. Man börjar förbereda sin begravning och se till att ta farväl av alla och sluta fred med alla fiender för att kunna dö i frid. Jag tror egentligen att jag aldrig reagerade alls. Jag förnekade det inte, jag visste att jag var sjuk. Jag trodde att det var på riktigt, vem skulle vilja göra en dokusåpa om mig?. Jag blev inte heller deprimerad för jag visste att det inte skulle göra någonting bättre. Alla i din omvärld kan också reagera på flera olika sätt. Den finns de sorters vänner som aldrig riktigt varit den du vart med, den du tyckt om men nu finns det inget den där vännen vill göra hellre än att bli din bästis. En vän som innan sjukdomen bara var en bekant är nu den vännen som ringer varje dag och pratar

berättar allt som hänt på skolan. Det finns också den vännen som du alltid varit nära. Ni har ända sen ni vart små varit bästisar men nu plötsligt vill inte den vännen ens prata om dig. Hon håller sig undan, är för sig själv och ingen förstår egentligen vad som har hänt. Det är som att vännen inte vågar känna något för hon är så rädd att om hon börjar gråta kommer hon gråta tills alla känslor är borta och hon blir ett kallt spöke av en som hon en gång var. Dina föräldrar kan också reagera på väldigt många sätt, alla är ju olika. Vissa börjar sörja, bestämma att du redan är borta, död. Medan vissa helt ignorerar att du är sjuk och är bestämda att allt ska fortsätta som det en gång var men när du börjar åka in på sjukhuset en gång varje dag börjar även de föräldrarna vackla lite i tron. Vissa föräldrar bestämmer sig att de ska få dig frisk och blir så involverad i din sjukdom att de nästan blir dina läkare. Jag ska inte säga att min föräldrar skötte det dåligt. De var väl lika rädda som jag och jag var inte den lättaste sextonåringen. Jag är rädd att de tror att de inte gjorde tillräckligt, att det är deras fel att jag är här och inte där nu. Men de gjorde allt. Jag hoppas att de en dag förstår hur mycket de offrade för att ge mig så många månader som  möjligt.

Många gånger tänkte jag att det var mitt fel, det var ju så få som drabbades så jag måste ha gjort något för att just jag skulle drabbats. Det tog lång tid för mig att acceptera att en sjukdom inte tänker, att en sjukdom inte finns för att hämnas. Men jag var tvungen för annars skulle jag låtit sjukdommen bli en del av mig och jag var inte en sjukdom. Jag var en flicka som råkade bli sjuk.