Kapitel 3

Jag vaknar av det genomskärande tjutet som varje morgon kommer från min billiga skräpväckarklocka. Jag vågar aldrig be pappa om en ny, det är ju bara en väckarklocka. Som vanligt kokar min kropp. Värmen bränner inifrån och det känns som att min hud brinner. Jag svänger mina lite för långa ben över säng kanten, går ut ur mitt rum och stapplar iväg mot toaletten. När jag tittar mig i spegeln ser jag hur mitt tunna, mörkbruna hår har format ett fågelbo på mitt huvud och tillsammans med min likbleka hy och mina ögon, svarta av smink från gårdagen liknar jag mer en fågelskrämma än en flicka från lyxkvarteren med toppbetyg. När jag inte längre orkar se mitt patetiska ansikte drar jag undan draperiet till duschen, tar av mig min förstora t-shirt och skruvar på kranen. Jag väntar tills vattnet har blivit varmt innan jag går in i duschen och klumpigt sätter mig på golvet inne i duschen. Morgonen var alltid den tiden då jag trivdes bäst. Jag hade vaknat vilket betydde att jag inte var död men samtidigt var jag så trött och mådde så dåligt att jag inte kunde vara i himlen. Jag var för trött för att tänka eller känna något men jag behövde inte veta vad jag kände heller. Jag har alltid tyckt om mornar. Efter att jag har suttit i duschen tills mina fingrar ser ut som russin reser jag på mig. Jag stänger av vattnet och känner kylan från världen utanför sluta sig runt min bara kropp. Obehagligt men inte överraskande. Jag knyter min stora mörkröda handduk runt min kropp och sätter en annan mindre handduk runt mitt hår.

När jag ser mig i spegeln ser jag en människa. En människa som inte vet. Som inte vet hur bra den har det, som inte vet hur lätt allt skulle kunna förstöras och som inte vet hur hemskt allt skulle kunna bli. Hon är olycklig men hon är inte rädd. Hon vet inte vad riktig rädsla är. När jag ser mig i spegeln ser jag också allt jag inte är. Jag är inte som de andra. Jag är inte perfekt. Jag är inte ens vacker. Mina ögon är stora men ser ändå så tomma ut. Jag skulle kunna le, men är rädd för att någon ska fråga varför jag är glad. Som alla andra dagar lägger jag på ett lager med smink. Jag döljer alla brister och fel i hopp om att själv då glömma dem. Men varje gång jag ser mig i spegeln ser jag allting. Hur ögonbrynen inte är symmetriska och hur tänderna är sneda.

När jag kommer till skolan och hör alla andra elever skratta, prata och vara glada känner jag mig hopplös. Går förbi en klunga med elever som är ett år äldre än mig, åttondeklassare. Möter blicken med en kille. Han ser mig och jag ser honom. En sekund, inga ord och ändå är allting sagt. Alla kort är lagda.

Jag gick i trean, och han gick fyran. Jag hade alltid vetat vem han var. Han hade bott på min gata länge, sedan vi var små och hans mamma jobbade på samma jobb som min mamma. Ända sen vi var små lekte vi tillsammans, han var snäll. Jag minns fortfarande gången då vi sprang iväg in i skogen. Jag ramlade och skrapade mitt knä. Det var ju egentligen inget farligt, ett skrapsår. Men Elliot lyfte upp mig och bar mig hela vägen hem. Då var det ju liksom inget speciellt. Vi var två kompisar. Han var äldre, ja, han var en kille, ja. Men det var inga problem då. Så fruktansvärt hur samhället kan påverka hur vi tänker. En dag ville han inte leka längre. Han svarade aldrig när jag frågade om vi skulle vara med varandra. Han började vara med de andra killarna, de i hans ålder. De sprang runt och slogs och sköt pilar på varandra. Jag var bara tvungen att acceptera det. Det var då jag fick lära mig om att du inte kan bestämma någonting själv. Samhället bestämmer hur du ska se ut, vem du ska vara, vem du ska vara med och vad du ska göra. Man tror alltid att man har en fri vilja, att alla dina ideér, dina drömmar är dina egna men allt det är bara lögner. Filmer du sett när du var barn, bilder du sett när du vart äldre eller historier du fått höra någon gång. Vi kommer aldrig få bestämma vilka vi är själv. Din historia är redan skriven, försök ändra på den du. Varsågod. Jag kan ge dig äran att själv få upptäcka sanningen att det inte går. Dina steg är som gjutna i sten.

Det finns så otroligt många saker jag skulle vilja fråga Elliot. Om han minns någonting. Hur han minns det. Varför han egentligen började ignorera mig och om han förstod alla de hopplösa blickar jag gav honom under åren. Jag minns att han grät på min begravning. Var det för allt han aldrig hann säga? Eller var det för allt han sa?

   -Men kan du inte förklara då? Om jag är så liten att jag inte förstår?

Han suckar djupt och himlar medan han drar händerna över ansiktet. Han vrider ansiktet mot mig och jag ser hur hans ögon är gråtfärdiga. Hans kompisar runt omkring honom har just slutat skratta men tittar fortfarande på oss. Jag vet vad han försöker säga med sin blick. Han vill be om ursäkt, han vill krama om mig så som han gjorde förut men han kan inte. Han kan inte avbryta skådespelet nu när han har kommit så långt. Han kan inte visa hur känslig är. -Okej, jag går. Men minns då att jag inte kommer tillbaka, säger jag och vänder mig om. Hans kompisar börjar skratta igen, de skrattar så de får ont i magen. Jag känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken. -Men tror du jag bryr mig? Dra åt helvete! skriker han innan han vänder sig om och gör high-five med sina kompisar. Jag ökar farten och börjar efter ett tag springa. Jag märker inte hur han försiktigt vänder sig om, bara för en hundradels sekund. Försöker hinna se, försöker få det osagt. Kniven i hans bröst vrider sig ännu ett varv och han ångrar sig djupt. Men låter aldrig tårarna komma.

Jag önskar att jag hade tagit vara på min sista tid bättre. Så många timmar jag bara låg där, ensam i sängen. Bara en gång besökte han mig, en gång under hela perioden. Men jag minns det, jag minns allt.

Dörren öppnas och Dr.Timothy Faze kommer in i rummet och efter honom kommer Elliot. Jag vill hoppa upp ur sängen, fixa till mitt hår, skrika. Men medicinerna håller mig nere. Timothy nickar mot mig, säger något tyst till Elliot och går sedan ut ur rummet. Elliot står stilla ett tag, analysrar. Han tror att om han ser allting kan han förstå att det är verklighet men det gör han inte. Han förstår inte.

   -Hej, säger han svagt.

Efter alla dessa år, efter alla mina frågor säger han “hej” som det vore självklart. Jag stänger ögonen igen och andas ut.

   -Jag förstår om du inte vill prata med mig.

Jag öppnar ögonen och tittar på honom och försöker se om han skämtar. Är han seriös? Jag minns inte mycket mer av besöket. Jag var ganska borta hela tiden just då. Jag tror han vågade sig fram till sängen efter ett tag. Jag hoppas det iallafall. Jag tror också att han böjde sig ner över mitt ansikte, kysste min panna lätt och viskade ett tyst förlåt. Jag förlät honom. Jag önskar att ha visste att jag hörde det. Att jag jag hörde hans sköra röst när att yttrade det enkla ordet. Jag förlät honom, och jag bad honom att gå vidare. Jag hoppas han förstod det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan!   Jag flyttar bloggen från denna hemsida för att testa på något nytt. Nu kan ni hitta alla mina gamla inlägg här och såklart kommer jag också att lägga upp nya inlägg där när jag har något att skriva.   Tack för att ni läser! ...

Vintermorgon. Den där chocken när en öppnar dörren och kylan omringar hela kroppen på någon sekund. Den där bitande kylan som känns i näsborrarna. En kan nästan känna det i luften. Den där metalliska lukten. Den där lukten som bara finns när de...

Hej.   Trevligt att du ville prata med mig. Jag har något att säga till dig.   Det finns nog inget snällt sätt att säga detta så jag tänker bara säga det.   Rakt ut. Utan att tänka på det. Nu. Nu säger jag det. Snart. Ja, snart.   Du sårar mi...

Hej människor. Nu tänker jag prata om något som är otroligt jobbigt och obekvämt. Något som får oss människor att vända oss om, blunda och helst hålla för öronen. Jag ska prata om världen. Men det är varken Trump eller miljökatastrofer som jag had...

Föreställ dig en kropp. Armar. Ben. Händer. Fötter. Allt lever i harmoni. De är beroende av varandra. Benen håller upp kroppen men skulle vara onödiga utan fötterna. Armarna omsluter kroppen men finner ingen funktion utan händer. Allting behövs. Krop...