Hon vaknar upp. Sträcker på sig. Känner efter. Natten har inte gett mycket styrka. Hon är fortfarande trött. Hon känner fortfarande hur tyngden från gårdagen hänger på hennes axlar. Aldrig kan hon släppa dagen som varit. Han reser sig upp ur sängen. Drar handen genom håret. Han vill bara lägga sig ner igen. Dra täcket upp över huvudet. Stänga ute världen, alla oljud. Rummet är tyst. Han går fram till stolen som står i ena hörnet. Kläderna som hon lade fram igår ligger där. Hon tänker klä på sig. Tänker följa de rutinerna hon alltid haft. Göra så som hon alltid gjort. Men avbryts av en tanke.

En tanke som får henne att känna obehag. Men han kan inte låta bli. Han går fram till spegeln. Står där. Blottad. Nyvaken. Enkel. Naturell. Han vill tycka om vad han ser. Hon vill känna sig nöjd. Hon vill kunna säga att hon inte ser allt det hon inte tycker om. Hon vill inte jämföra sig med tidningarna men det gör hon. Brister är allt de finner. Spegeln. Det själviska. Han bryr sig så mycket om sig själv. Han vet inte vad de andra tänker. Hon vet inte hur älskad hon är. Hon vet inte hur mycket hon betyder. Men plötsligt en glimt. Vad var det där? Han tittar sig åter igen i spegeln. Sträcker på sig. Vem är det där? Han känner inte igen spegel bilden. Men han gillar vad han ser. Är detta jag? Frågar hon sig själv. Blottad. Nyvaken. Enkel. Naturell. Helt perfekt. Kläderna ligger kvar på stolen. Han vill inte gömma sig själv. Dölja sig bakom masker och dräkter som ändå inte passar. Det är fel storlek. Det är inte jag. Hon drar handen genom håret. Människan sträcker på sig. Ser sig själv för det den är. En människa. En levande varelse. En oskriven bok. Ett tomt fotoalbum. Vem får fylla detta? Hon vänder sig om. Han tar ett steg framåt. De möter världen blottade. Nyvakna. Enkla. Naturella. Och helt perfekta.

Men så fort han tar ett steg utanför dörren kryper sig tankarna närmare. Huvudet sänks och ögonen förlorar sin strålning. Hon vill inte känna sig liten. Ändå gör hon det. Hon minns fortfarande dagarna då hon var ett barn. Då hon inte såg spegeln som ett hot. Spegelbilden var hennes vän. En låtsas kompis som han själv hittat på. En broder. När blev spegelbilden min fiende? När blev jag min största fiende? Hon ler. Han försöker dölja allting. De vill passa in. De vill ha det perfekta liv som alla låtsas ha. De ser kvinnan som sitter vid busshållplatsen på andra sidan gatan. Hon ser glad ut. Hon kan inte kämpa med någonting. Eller? Fötterna är svaga och axlarna hänger. Bergochdalbanan slutar aldrig svänga. Den byter håll hela tiden. Ofta utan förvarning. Hon möter honom ute på gatan. Kan han inte förstå hur underbar han är. Vet hon hur mycket jag älskar henne. De står där. Två blottade människor. Två människor som kämpar. Ramlar. Reser sig. Försöker igen. Två människor med brister. Och ändå helt perfekta.

För tre månader sedan laddade jag upp en video från min sommarstuga. Då var det snö. Nu är snön smält. Här får ni ännu en video ifrån det bästa stället jag vet. 

Låten i videon: Oceans (Where feet may fail) - Hillsong United