Igår kväll satt jag och ritade. På senaste tiden har jag ritat många bilder som denna för jag gillar hur de föreställer någonting men samtidigt bara är fina mönster. Om ni tittar på bilden jag ritade igår ser ni att det finns flera dolda föremål i bilden. Även saker jag inte tänkte skulle föreställa någonting kan ses som något. Det fick mig att tänka. Tänk om våra liv är som denna bild. Det finns vackra mönster, rutiner och vanor. Det som är vår vardag och vår helg. Men det kanske även finns sådana dolda saker som vi inte ser före vi försöker hitta dem. 

   Jag såg en video för några dagar sedan. Videon handlade om en tjej som försökte att leva i 5 dagar utan sin mobiltelefon. Hon upptäckte massor av nya saker men en speciell sak som hon berättade om som jag fortfarande minns var detta. Hon satt på tunnelbanan, där hon i vanliga fall skulle suttit med mobilen men inte just idag, och hon tittade runt omkring sig. Hon började prata med kvinnan som satt bredvid henne och fick reda på att hon var en sjukgymnast. Det otroliga i historien var att hon som inte satt med mobilen hade haft ont i axeln i flera veckor. Om hon suttit med mobilen skulle hon aldrig börjat prata med kvinnan på tunnelbanan. Då skulle hon inte heller fått någon hjälp med sin skadade axel. Då skulle hon missat den dolda hjälpen som kanske egentligen var ödet. 

   Det finns så otroligt mycket i vår värld som tar vår fokus. Jag skulle, på ett projekt på skolan, räkna ut hur mycket jag sover, äter, tränar, sitter med datorn osv varje dag. Efter att jag skrivit in allt jag tycker jag gör hade jag över 500 minuter kvar på dygnet. Jag vet inte ens vad jag gör då. Men ändå tänker jag hela tiden att jag har för lite tid. Att jag inte hinner någonting. Men det kanske beror på att jag lägger fokus på fel grejer. Att titta upp ifrån skärmen ibland när man är ute och går kan faktiskt vara bra. Tänk om du just då råkar se något av det som varit dolt. Tänk om du ser något som faktiskt kan hjälpa dig med din vardag. Saker är dolda. Men inte för att de bör förbli dolda utan för att någon inte har funnit det än.

Här är bilden jag ritade. 

Sen vill jag bara tacka så otroligt mycket för all fin respons jag fått för mitt senaste inlägg. Det betyder jätte mycket för mig att ni tycker om det jag skriver. Tack för alla delningar och kommentarer. Det värmer   

Kära kropp.
Jag valde inte dig. Du kanske inte valde mig heller men nu är det så att vi är fast med varandra. Vi får ta och göra det bästa av det.
Jag minns alla gånger jag har tittat på dig och avskytt dig. Jag minns alla ord jag sagt och alla tankar jag tänkt. Minns du den där gången vi stod i spegeln och jag hatade dig? Jag minns. Jag minns hur du krympte för varje ord jag sa. Hur du blev mindre, svagare för varje elak tanke jag tänkte. Jag hatar dig. Alla pinsamma situationer du satt mig i och alla gånger du inte varit som de andra. Så många gånger har jag försökt att ändra på dig, redigera dig och få dig att se ut som alla de andra. Men det gjorde du inte. Du såg aldrig ut som dem. Jag plågade dig, slet ut dig och allt du fick var mer hat. Du är så otroligt hopplös. Jag tittar på varje centimeter av dig och jag ser bara allt du inte är.
Men kära kropp jag minns också de där dagarna då jag tittade på dig och såg ditt leende. Vårt leende. Jag såg hur våra ögon glittrade likt stjärnor och för varje positiv tanke jag tänkte växte du. Du sträckte på dig och blev vacker. Jag blev vacker. Vi log, du och jag och även om vi inte såg ut som modellerna på bilderna var vi vackrast i världen. Vissa dagar så fungerade du som jag ville. Håret föll på rätt plats och ögonen var glada och strålade.
Kära kropp.
Du fungerar och även om du har brister så skulle jag inte vilja ha dig utan dem. Jag hatar dig men jag älskar dig också, väldigt mycket. Även om jag skulle få chansen att välja en ny kropp skulle jag inte göra det. Du har fel och brister men jag vet hur du fungerar. Jag vågar inte möta spegelbilden själv utan dig. Du och jag måste samarbeta för vi är båda två viktiga delar av maskinen. Jag är otroligt tacksam att jag fått den möjligheten att hata dig och älska dig. För ingen kommer någonsin göra det på samma sätt som jag gör. Jag vet att jag säger saker till dig som jag aldrig skulle säga till någon annan. Jag vet att jag har sårat dig väldigt många gånger. Men du är underbar. Allt du kan göra. Hur du kan andas, prata, röra dig. Jag hatar att jag hatar dig men det är ibland så svårt att inte göra det. Jag vill ofta att du ska vara på ett annat sätt så jag missar allt du egentligen är. Förlåt mig. När jag ser dig i spegeln nästa gång ska jag se på dig på samma sätt som jag ser på andra. Du är vacker för att du är du. Vi är fast här, tillsammans och de enda vi kan göra att att acceptera det och försöka älska varandra.
Kära kropp. Jag älskar dig för att du är min kropp och det kommer du alltid vara
MVH hon bakom spakarna .

Älska dig själv människa ty du är vackrare än alla andra. Du har bara en kropp. En kropp som är värd att älskas.

Läger. Långa nätter, tidiga mornar, hårda madrasser och sällskapsspel. Jag har varit på många läger i mitt liv. När jag var liten var jag alltid tvungen att ha med mig en kompis då jag alltid trodde att jag annars skulle bli ensam. Även nu gör jag så för att vara säker att jag ska ha roligt. Men redan då åkte jag alltid hem ifrån lägret med x nya kompisar. Nu under påsklovet var jag på ett läger i Bygdsiljum. Vi spelade spel, åkte slalom, såg på film och sov alldeles för lite   Men så fruktansvärt roligt vi har haft det. Jag blir fortfarande så förvånad över hur bra vänner man kan bli med någon som man nästan nyss träffat. 

Till alla er som var på lägret. 

Tack. Tack för att du kom och gjorde detta till ett bra läger. Detta kommer jag minnas länge och jag hoppas att jag även får chansen att åka på detta läger nästa år. 

Och eftersom att jag på senaste tiden lagt ut massor av filmer tänkte jag att jag kunde fortsätta med det. Här kommer en film ifrån lägret.