Vintermorgon.

Den där chocken när en öppnar dörren och kylan omringar hela kroppen på någon sekund. Den där bitande kylan som känns i näsborrarna. En kan nästan känna det i luften.

Den där metalliska lukten. Den där lukten som bara finns när det är vinter. Knastret under fötterna när en sakta går ut med underställ och vinterkängor. Skogen nästan sjunger.

Snön som ligger på grenarna på granen. Om det bara kommer en till snöflinga så kommer allt vara förlorat. Men nu ligger snön där. Lugn och ovetandes. Balanserar på kanten. Den märkliga känslan när kroppen blir kall innifrån efter varje andetag. Kylan sätter sig som ett fast tryck i bröstet. Ändå försöker en andas djupt.

Det känns ända ut i fingertopparna. Kylan sprids som när en snöflinga bildas. Istapparna hänger blankt utmed husen.

Allt är så tyst.

Så dött.

Men ändå.

Lyser inte solen lite starkare? Glittrar inte snön vackrare än någonsin förut? Luktar det ändå inte lite liv? Kylan. Den biter i näsan. Läpparna spricker. Men ändå finns det inget bättre.

Vintermorgon.

Den där chocken när en öppnar dörren och kylan omringar hela kroppen på någon sekund.

Foto: Tilda Nyström 

Hej.  

Trevligt att du ville prata med mig. Jag har något att säga till dig.  

Det finns nog inget snällt sätt att säga detta så jag tänker bara säga det.  

Rakt ut. Utan att tänka på det. Nu. Nu säger jag det. Snart. Ja, snart.  

Du sårar mig så mycket. Och du tar all min energi. Ja, jag orkar inte längre.  

Du har inte rätt att trampa på mig som du gjort. Jag är bättre än såhär.  

Du förstör mitt liv. Jag vet att jag är vacker och jag vet att jag är värdefull.  Varför ska du förstöra allt för mig.  

Sluta titta på mig sådär.  Du vet att det jag säger är sant.  

Det är slut.  

Ja, det är slut mellan oss.  

Du har inte längre makten över mig och du har inte rätt att säga något till mig.  

Du har ingen makt längre för jag tänker inte lyssna på dig.  Och du får skrika hur högt du vill för jag lyssnar inte.  

Du kanske får mina tankar att bli förvrida och förvirrade men jag tänker inte längre bry mig för du har ingen makt.  

Jag har sagt att du inte har någon makt och därför är det så.  

Jag vill inte ha dig i mitt liv.  Jag vill inte att du ska påverka mitt liv längre.  

Jag bestämmer nu. Inte du.  

När jag vänder mig om är det som att jag kan känna hur spegelbilden blänger på mig.  

Så jag sträcker på mig. Lyfter huvudet högt. Andas.  

Nu är det jag som bestämmer.  

Men när jag öppnar dörren och kliver utanför lägenheten är det som att luften går ur mig.  

Alla tankar är tillbaka.  Alla ord snurrar i mitt huvud.  

Men jag hade ju kontrollen.  

Det var ju jag som bestämde nu.  

Jag hade makt.  

Jag hade sagt nej.  

Axlarna sjunker och huvudet likaså.  

Hur många gånger ska jag behöva falla innan jag hittar balansen. alans.