Föreställ dig en kropp. Armar. Ben. Händer. Fötter. Allt lever i harmoni. De är beroende av varandra. Benen håller upp kroppen men skulle vara onödiga utan fötterna. Armarna omsluter kroppen men finner ingen funktion utan händer. Allting behövs. Kroppen blir sjuk. Kroppen smittas av ett virus som påverkar armarna, benen, händerna och fötterna.

  -Det är Benens fel, säger Armarna. Viruset kommer från marken.

  -Det är Fötternas fel, säger Benen, det är de som nuddar marken vi går på.

  -Det är Händernas fel, säger Fötterna, det är de som har rört i allting och gett oss ett virus.

 -Det är Armarnas fel, säger Händerna, de håller oss inte tillräckligt varma så vi blir istället sjuka.

Kroppen blir sjukare. Alla kroppens delar slutar fungera. Ingen samarbetar. Benen orkar inte gå för fötterna känns ömma. Händerna fungerar inte för armarna känns för tunga. Allt är i obalans.

Falskhet. Avsky. Lögner. Hat. Svek. Bitterhet. Allt så skrämmande. Allt så levande. Allt så energikrävande. Allt för använt. Men vad tjänar vi på det. Fötternas svek mot händerna gör armarna oanvändbara. Benens hat mot fötterna skadar benen själv. Människor gör fel. Det är inte ett påstående. Det är ett faktum. Människor gör fel. Agerar fel. Uttrycker sig fel. Människor misslyckas. Har du gjort fel någon gång? Har du någonsin sagt något olämpligt? Har du någonsin sårat en annan människa? Har du någon enda gång i ditt liv misslyckas? Då vet du hur det känns. Så varför dömer du? Varför slår du på människan som ligger på marken? Tror du inte att det redan gör ont? Ditt hat kommer inte få kroppen i balans. Hatet är inte en lösning.

Föreställ dig en kropp. Armar. Ben. Händer. Fötter. Allt lever i harmoni. De är beroende av varandra. Benen håller upp kroppen men skulle vara onödiga utan fötterna. Armarna omsluter kroppen men finner ingen funktion utan händer. Allting behövs. Kroppen blir sjuk. Kroppen smittas av ett virus som påverkar armarna, benen, händerna och fötterna.

  -Ben, lägg er ner, gå inte längre, säger Armarna. Vi kan vila ett tag.

  -Kära Fötter, ni är slitit hårt, säger Benen. Låt mig ta över.

  -Händer, ni måste inte göra något mer, säger Fötterna. Ni har gjort mer än tillräckligt.

  -Älskade Armar, säger Händerna, låt oss vila och friskna till.

Kroppen vilar. Kroppen får mer energi. Kroppen är i balans. Kroppen frisknar till. Allting behövs. Alla är beroende av varandra. Endast kärlek, generositet och ärlighet håller dem i balans. När de slutat döma varandra, slutat skylla på varandra kunde de fokusera på att finna en lösning. Fokusera på att friskna till.  

Mamma, jag är speciell.

Jag är inte som alla andra.

Jag är inte som de andra. 

Ibland när jag ser mig i spegeln ser jag något vackert. 

Ibland när jag ser mig i spegeln tycker jag att jag är jättefin. 

Men ibland när jag tittar mig i spegeln så stirrar min spegelbild argt tillbaka på mig. 

Mamma, min spegelbild är som en främling för mig.

Jag gillar inte hur den ser ut.

Jag gillar inte hur jag ser ut då.

Men alla andra ser ju likadana ut hela tiden.

Alla andra verkar alltid tycka att de ser bra ut.

Mamma, jag är inte som de andra.

Mamma, jag är speciell. 

Jag är inte som alla andra. 

Jag är inte som de andra. 

Ibland blir jag så glad att det känns som att jag ska spricka. 

Ibland vill jag bara skratta hela tiden. 

Ibland blir jag glad när jag egentligen inte borde vara glad. 

Jag vet faktiskt inte alltid varför jag är glad. 

Men ibland så blir jag sådär fruktansvärt ledsen. 

Sådär ledsen så ingeting spelar någon roll längre. 

Sådär arg på mig själv och dig och världen. 

Ofta vet jag inte varför jag mår sådär dåligt. 

Och ibland vet jag inte ens hur jag mår. 

Ibland mår jag bra och dåligt. 

Alla andra verkar veta hur det mår. 

Alla andra verkar alltid vara glada när man ska vara det och ledsna när man får vara det. 

Mamma, jag är inte som de andra. 

Mamma, jag är speciell. 

Jag är inte som alla andra. 

Jag är inte som de andra. 

Ibland vet jag så mycket. 

Jag vet vad jag vill och vem jag är. 

Jag vet vars jag ska gå. 

Jag vet vad jag ska göra. 

Jag känner mig som mig. 

Men ibland så vet jag ingeting. 

Ibland så känner jag mig liten fast jag är stor. 

Ibland så vet jag inte vad jag tycker.

Ibland så vet jag inte vad jag vill. 

Jag vet  inte alltid vem jag är. 

Alla andra verkar veta. 

Alla andra verkar kunna vara sig själv hela tiden. 

Alla andra verkar kunna göra precis det som de ska göra. 

Mamma, jag är verkligen inte som de andra.