Ni vet säkert att jag gillar att skriva berättelser och sagor. Vi jobbade om det tidigare i 6:an och då skrev jag en saga. Jag lade inte upp den på bloggen då men jag kom att tänka på den nu så jag lägger upp den. Hoppas ni gillar den (PS. ingen saga för små barn  )

Den första sjöjungfrun

Det var för länge sedan en gammal sjöman som var väldigt fattig. Det ända som han höll kärt var sin dotter som var så söt som socker och så vacker som den första soluppgången i maj. Dottern var ännu ung trots att hennes fader var gammal ty hon var bara 15 år men skulle snart fira sin 16:e födelsedag. Dotterns mor hade dött för länge sedan ute till havs och just därför var hon väldigt förälskad i havet. Den gamle mannen och hans dotter bodde därför vid havet och varje natt somnade dottern till vågornas sång. Dotterns mamma hade sagt att det hon önskade sig mest av allt i livet var att hennes första dotter skulle gifta sig på sin 16.e födelsedag. Just därför hade dottern bestämt sig att gifta sig med en ung man i den lilla staden. Fadern till dottern älskade dottern mycket och var rädd varje dag och varje natt att han skulle mista henne så som han mist sin fru. Så när han fick höra om dotterns bröllop blev han förskräckt. Men han sa inget om sin rädsla till sin dotter för han hade en plan.

Veckorna gick och dotter blev bara vackrare och vackrare och bröllopsdagen närmade sig. Nu hade det börjat bli riktig sommar, vågorna rullade in och för varje dag och för varje natt oroade sig den gamle mannen mer och mer. Men tillslut så var dagen där, bröllopsdagen och dotterns 16 årsdag. Dottern var vackrare än alla stjärnor på himlen. Vackrare än en underbar blomma på en blomster äng. Dottern och den unge mannen var söta ihop och skulle nog få ett underbart liv. Bröllopet vart underbart och höll på till långt in på natten. Alla var glada och skrattade förutom den gamle mannen, han satt på sin stol och muttrade tyst. Efter den stora festen gick dottern och hennes man in i sängkammaren och lade sig ner för att sova.

Då satte sig den gamle i sin båt och rodde ut en bit utanför udden där han för länge sedan sett en mycket stor fisk. Han slängde ner allt ätbart han ägde i vattnet. Han slängde sedan ner sitt största nät och satte sig ner i båten för att vänta. Natten gick och solen höll precis på att gå upp när båten guppade till och det började kännas som om det var något i nätet. Den gamle mannen slet och fick tillslut upp fisken, som var lika stor som hans dotter. Han lade ner den i båten och rodde hem. När han kommit hem skar han av huvudet på fisken så det bara var stjärten kvar. Sen smög han in i sovkammaren och tog sin dotter över axeln och bar ut henne till köket. När han kommit fram till köket lade han henne ner på bordet. Väl där tog han upp sin vassaste kniv och skar av sin dotters ben. Sen sydde han fast fiskstjärten där benen skulle suttit. Sen lade han henne överaxlarna och bar ut henne till bryggan som var vid havet. Där slängde han ner både sin dotter och fiskhuvudet i vattnet. Sedan gick han in och lade sig i sin säng för att sova.

När dotterns man vaknade på morgonen var dottern borta och där hon skulle legat låg bara ett par blodiga ben. När den gamle mannen vaknade gick han ut till bryggan och som han trott så satt dottern på en sten i vattnet med en fiskstjärt istället för ben men med vanliga armar och med ett vanligt huvud. Dottern kunde inte gå på land och var då tvungen att i evighet simma till havs. Den gamle mannen skulle aldrig mista henne ty han var en sjöman och gav sitt liv till havet själv. Både hans fru och hans dotter var nu havsbundna och de skulle alltid leva till havs och alltid vara bara den gamles familj. När den gamles dagar höll på att ta slut skulle också han till havet där han skulle simma med sin dotter och sin fru i evighet . Med vågorna rullade in.

Slut

Kommentera gärna vad du tyckte! 

Vi har nu under en tid på svenskan jobbat om dikter. Som sista arbete fick vi uppgiften att skriva en berättelse inspirerad av en dikt. Jag hittade den här dikten i en dikt bok och valde att skriva en berättelse av den.

I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en bröstsjuk liten flicka
blek och tärd med lockigt hår.

Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.

Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
Får jag komma hem till påsken
till min egna lilla mor?

Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.

Pingsten kom med gröna björkar
blomsterklädd står mark och äng
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.

Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.

Jag har valt denna dikt eftersom att jag tycker den har så mycket oförklarat som går att fantisera om. T ex: Vem är denna flicka? Har hon några syskon? Kommer någon och hälsar på henne? Hade hon någon begravning? Jag kommer skriva berättelsen från en systers perspektiv.

Berättelsens titel är

Vissa är för unga för att dö men dör ändå

Jag vaknar som vanligt med huvudverk sen drömmarna som plågat mig under natten. Jag sträcker på mina ben och försöker hålla stilla mina händer som skakar av rädsla. Mina lungor fylls långsamt med luft när jag tar ett djupt andetag och jag känner hur drömmen sakta bleknar bort. Mirandas säng står tom som den gjort i nästan ett helt år nu. Det var länge sedan hon sov hemma och om hon gör det sover hon i gäst rummet tillsammans med massor av sköterskor. Jag svänger bena över sängkanten och hör hur sängen gnislar på samma sätt som den alltid gjort. Jag tänker för mig själv hur Miranda säger ?Ah! Rör inte på dig! Jag vill sova.? som hon alltid gjorde. Men jag har inte hört henne säga det på hur länge som helst. Faktiskt har jag inte hört henne säga någonting. Jag går fram till garderoben. Jag plockar fram mina kläder och lägger ut kläder på Mirandas säng. Trots att hon aldrig tar på sig kläderna så känns det helt normalt att lägga fram kläder åt henne som jag alltid gjorde. Jag har alltid varit den av oss som brytt sig om kläder, den av oss som gjort frisyrer och den av oss som målat naglarna. Hon var alltid den som kom på lekar, sprang runt och smutsade ner sig och busade med folk. Hon var den som alltid var glad. Jag kommer ihåg dagen hon fick sin tandstälning, den gjorde nästan så hennes leende blev ännu större. Hon passade nästan i den, fast jag sa det aldrig til henne. När jag fått på mig kläderna öppnar jag försiktigt dörren och smyger ner till köket. Jag sätter på kaffe och börjar rosta mackor. Vi var mycket med varanadra förut, som vanliga tvillingar alltså. Men det slutade så fort, för fort. När hon fick besked om att hon hade cancer tappade hon något mer än sin glädje, hon tappade kontakten med omvärlden. Det ända jag hört henne säga den senaste månaden är ?hej? fast det sa hon inte ens till mig utan till mamma. Mamma, hon är inte heller sig själv längre, hon går hela tiden runt och mumlar något om ?Allt är mitt fel? men eftersom att jag är 15 år så vet jag att det inte är mammas fel att Miranda blivit sjuk. Jag har faktist jobbat om cancer i ett skolarbete. Plötsligt låter det ?Plopp? och mackorna poppar upp ur brödrosten.
Jag öppnar kylskåpet och plockar ur smörpaketet och osten. Jag gör i ordning 3 mackor och lägger dom på en bricka. Jag bär försiktigt upp brickan till övervåningen och går fram till Elias och Alexanders rum och knackar försiktigt på. Elias är 3 år äldre än Alexander, Alexander är bara 6 år och förstår inte så mycket av vad som hänt med Miranda förutom att hon inte är glad längre. Elias kommer och öppnar dörren och lyfter snabbt upp brickan och bär den till den stora, mjuka, gröna mattan på golvet. Elias, han har blonda lockar och är ganska lång för sin ålder. Trots att han är 6 år yngre än mig så har han tagit chocken om Miranda mycket bättre än jag har. Han är glad, tar hand om mamma, mig och Alexander. Det händer tillochmed att han klipper gräsmattan och lagar middag. Han är blivit vuxen, fortare än vad som var tänkt. Det mest hände nog veckan efter att Miranda fått prognosen, veckan då pappa försvann. Han lämnade en lapp och 300 kroner till alla oss barn. På lappen stod det ?Kan tyvärr inte leva med tanken över en sjuk dotter, jag kommer flytta till italien. När Miranda dör får ni gärna komma och hälsa på.? Miranda fick aldrig läsa den lappen. Det var då, den veckan, som Elias växte upp. Han förstod det som varken jag, mamma eller någon annan förstod. Han förstod att han skulle bli den nya vuxna i huset. Han gör mer saker än jag, hela tiden. Han är precis det vi alla behöver just nu. ?Tack för frukosten? Säger Elias för att lätta den stela stämningen mellan oss. Jag nickar och lyfter försiktigt upp Alexander och sätter honom på marken. ?Valföl..Valföl äl inte milanda med på syskon flukost?? Säger Alexander mitt i en gäspning. Både jag och Elias fnissar till, Alexander är 6 och kan inte alls säga R. Alla vi syskon har haft svårt för det fast ingen har haft lika svårt som Alexander. Alexander visar sin suraste min men glömmer allt genast och tar en tugga av sin rostade macka. Plötsligt hör vi fotsteg utanför dörren och mamma plus 2 sjuksköterskor kommer in springande. ?Elias ta på Alexander kläder och gå fort ut och sätt er i bilen.? Elias reagerar på en sekund och springer till garderoben. ?Beatris, skynda dig ner till bilen.? och just då, i den sekunden, förstår jag precis allting. Elias, mindre än mig, får mer ansvar för han kan allt och har visat att han är duktig. Jag, 15 år, är fortfarande för liten, ömtålig och svag för att hjälpa tilll. Jag vet det, mamma vet det, Elias vet kanske tillochmed Alexander vet. Miranda är den sjuka, men jag är den svaga. Alla har vetat det, hela tiden. Kanske Miranda också vet att jag är den som blev svag av sjukdomen. Och hon? Hon blev ledsen, men varför? var det jag som bröt banden på grund av min svaghet? Utan att förstå hur det gått till sitter jag nu i bilen. Jag kan vägen, jag vet vars vi ska. Sjukhuset är bara 10 minuter här ifrån. Mitt huvud snurrar, Vad kan ha hänt? Miranda och jag har fortfarande ett band. Kanske var det därför hon blev sjuk och jag blev svag. Vi drabbades av samma sjukdom bara på olika sätt. Hennes sjukdom kunde man försöka bota men skulle jag någonsin bli mig själv igen? Och om jag inte blev mig själv, skulle då Miranda bli det? Bilen stannar och som en robot kliver jag ur bilen. Mina ben rör sig symmetriskt utan att mitt huvud tänker ett ord. På bara några sekunder är vi framme vid hissen. Vi åker upp, våning 1, våning 2, våning 3 och vi stannar. Våning 3 rum 7b där ligger Miranda. Jag skyndar mig igenom korridoren. Springer förbi rum efter rum efter rum. Tiden går så otroligt långsamt men min hjärna hinner inte tänka ändå. Plötsligt står jag vid dörren och en sjuksköterska öppnar dörren. Miranda ligger i sängen. Hennes hud är vit, grön. Hennes hår är blekt och hon ligger med massor av nålar i armarna. Jag vill säga något men tungan har domnat. Miranda blundar och jag undrar om hon är död men plötsligt så öppnar hon ögonen. Hennes mun formar ordet ?Kom? men det kommer inget ljud ur hennes mun. Jag går närmre och tittar in i hennes havsblå ögon. På något sätt finns det glädje i dom ögonen. ?Förlåt, jag vet inte?.vad ska?.vad kan...eh...hur...förlåt?, mumlar jag medan jag känner hur kinderna blir röda. Miranada blinkar en sakta blinkning och lyfter sin hand. I handen håller hon ett brev som jag tar emot. Hon hostar till och tar sig för halsen. Hon lyfter försiktigt handen och tar upp min hand. ?F...för?.förevigt? mumlar hon med den sköraste rösten jag hört. Jag känner hur en tår sakta börjar rinna ner för min kind. ?och för alltid? säger jag men känner att rösten inte håller. Jag ser hur mirandas sjuka blick för en sekund förändras till ett leende och jag förstår att slutet är nära nu men längre bort än vad någon förstår. Hennes hand faller långsamt ner på sängen och hennes andetag tystnar sakta, sakta tills det ända jag hör är mitt hjärta som fortsätter slå, trots att det är halvt. Jag känner plötsligt brevet i min hand och vänder mig om och tassar försiktigt ut för att inte väcka Miranda ur sin eviga sömn.




Några dagar senare läser jag brevet:
Jag vet att du kommer läsa det här med sorg i ditt hjärta. Men slutet kommer aldrig komma ifatt dig och mig. Om slutet närmar sig hoppar vi på en båt av hopp och driver iväg på en våg av drömmar. Bandet mellan oss kanske levt ett stumt liv dom senaste åren men du vet att vi alltid är bundna till varandra. Jag kommer alltid finnas inom dig och du inom mig. Ta hand om Elias, Alexander och Mamma dom behöver dig och även om mamma tror att du är för svag så gör det ändå. Jag hjälper dig och kommer alltid vaka över dig. När vi ses igen så får du lova mig att ta med min lila tröja den som Alexander sov i den varma dagen i stugan, du vet vilken tröja jag menar. Om du gråter så tänker jag simma igenom floden av tårar och trösta dig. Jag är envis och kommer aldrig ge upp, det vet du. Jag vet att vars jag än är just nu så saknar jag er alla. Hoppas ni har det bra där ni är. Sov länge och lev i drömmarnas värld så ses vi säkert snart. Och när din tid är inne så ses vi uppe på ett rosa moln. Älskar dig syrran!

MVH Miranda

En tår faller sakta ner för min kind innan jag fortsätter mitt vanliga liv med min älskade syster tätt intill mig.