Mamma, jag är speciell.

Jag är inte som alla andra.

Jag är inte som de andra. 

Ibland när jag ser mig i spegeln ser jag något vackert. 

Ibland när jag ser mig i spegeln tycker jag att jag är jättefin. 

Men ibland när jag tittar mig i spegeln så stirrar min spegelbild argt tillbaka på mig. 

Mamma, min spegelbild är som en främling för mig.

Jag gillar inte hur den ser ut.

Jag gillar inte hur jag ser ut då.

Men alla andra ser ju likadana ut hela tiden.

Alla andra verkar alltid tycka att de ser bra ut.

Mamma, jag är inte som de andra.

Mamma, jag är speciell. 

Jag är inte som alla andra. 

Jag är inte som de andra. 

Ibland blir jag så glad att det känns som att jag ska spricka. 

Ibland vill jag bara skratta hela tiden. 

Ibland blir jag glad när jag egentligen inte borde vara glad. 

Jag vet faktiskt inte alltid varför jag är glad. 

Men ibland så blir jag sådär fruktansvärt ledsen. 

Sådär ledsen så ingeting spelar någon roll längre. 

Sådär arg på mig själv och dig och världen. 

Ofta vet jag inte varför jag mår sådär dåligt. 

Och ibland vet jag inte ens hur jag mår. 

Ibland mår jag bra och dåligt. 

Alla andra verkar veta hur det mår. 

Alla andra verkar alltid vara glada när man ska vara det och ledsna när man får vara det. 

Mamma, jag är inte som de andra. 

Mamma, jag är speciell. 

Jag är inte som alla andra. 

Jag är inte som de andra. 

Ibland vet jag så mycket. 

Jag vet vad jag vill och vem jag är. 

Jag vet vars jag ska gå. 

Jag vet vad jag ska göra. 

Jag känner mig som mig. 

Men ibland så vet jag ingeting. 

Ibland så känner jag mig liten fast jag är stor. 

Ibland så vet jag inte vad jag tycker.

Ibland så vet jag inte vad jag vill. 

Jag vet  inte alltid vem jag är. 

Alla andra verkar veta. 

Alla andra verkar kunna vara sig själv hela tiden. 

Alla andra verkar kunna göra precis det som de ska göra. 

Mamma, jag är verkligen inte som de andra. 

Du e miraklernas barn

för du e bäst och du e vackrast

Ditt liv det ska följa en plan

din väg blir lätt ditt öde vackrast

du blir född till nånting stort nånting

kungligt på vår jord du blev född och lyckan log

ja du e miraklernas barn  

Miraklernas barn. Från filmen “Josef”

Denna text ska helst läsas högt och framför en spegel.

Jag är starkast. Jag är bäst. Jag är vackrast. Jag är starkast. Jag är bäst. Jag är modigast och vackrast. Jag är inte bäst för att jag kan jätte mycket eller för att jag lyckas med allt jag gör. Utan jag är bara bäst. Jag kan göra så mycket. Jag kan le. Jag kan sprida glädje. Jag kan känna. Jag kan vara en del av livet. Jag är så vacker. Jag har en kropp. Den kan vara stor, liten, trasig, tränad, uttänjd, uppgiven, underbar eller helt hopplös. Men det är kropp. Det kommer alltid vara en kropp. Aldrig något mer. Aldrig något mindre. Jag är så vacker. Jag har en hjärta. Det kan vara svårt att känna, svårt att se, svårt att höra, svårt att följa. Men det är, har alltid varit, kommer alltid att vara, ett hjärta. Jag är så modig. Jag blir rädd. Ofta. Men jag är så modig. Jag vågar. Ibland. Därför är jag så modig. Jag är starkast. För jag faller. Men jag reser mig igen. Jag är starkast för jag vet att jag behöver människor som hjälper mig att resa mig. Jag är starkast för att jag kan ta emot hjälp.

Men jag är så liten. Jag är så skör. Jag är så ömtålig. Jag är svag. Jag är rädd. Jag är osäker. Jag är inte bra. Jag är...sämst… NEJ. Jag är liten. Jag är skör. Jag är ömtålig. Men bara för att jag inte är stark hela tiden betyder inte det att jag är svag. Bara för att jag inte är modig hela tiden betyder inte det att jag är rädd. Bara för att jag inte är säker hela tiden betyder inte det att jag är osäker. Bara för att jag inte är bäst hela tiden betyder inte det att jag är sämst. Jag är liten. Men jag är tillräckligt stor. Jag skör. Men jag är också väldigt hållbar. Jag är högst upp och längst ner. Men jag är fortfarande jag. Jag faller. Jag reser mig. Jag tvekar. Jag är säker. Jag håller igen och jag öppnar upp och alla delar är jag.

Jag är starkast. Jag är vackrast. Jag är modigast. Jag är bäst. För att jag kan vara rädd, svag o osäker. För att jag kan misslyckas. Därför. Inte för allt jag lyckas med. Inte för hur jag ser ut. Inte för vad jag har för betyg. Inte för hur många armhävningar jag kan göra. Inte för alla tårar jag inte fällt. Inte för vad jag åt till middag. Inte för vilken tröja jag har på mig eller hur mitt hår ser ut när jag vaknar på morgonen. Inte för antalet människor jag kan kalla vänner. Inte på grund av något av detta. Utan för att jag är bäst. Så är det bara. Har alltid varit. Kommer alltid att vara.

För jag e miraklernas barn

jag har mitt skydd i regnbågs färger

och ödet kan spinna sin plan

mitt liv e mitt det ska förbli så

jag blev född till nånting stort

nånting stort på denna jord

nån har redan lagt en plan

för jag e miraklernas barn

du ser aldrig mig stå och gräva

mitt liv vill jag leva

var dag som det var sista dan

varje dans vill jag ha

varje steg vill jag ta

För jag e miraklernas barn!

-Mamma, jag ser saker som ingen annan ser.

-Vad menar du?

-Jo, jag ser saker som ingen annan ser. Som igår. Då såg jag en tant som satt på gatan utanför en affär. Hon hade en skylt där det stod att hon behövde hjälp att få mat. Men ingen annan än jag såg henne för ingen gav henne mat. Ingen sa ens hej. De såg inte tanten.

-Ja... men du förstår inte det är…

-Jag ser också att det ligger massor av skräp i parken. Det ligger överallt. Men det är ingen annan än jag som ser det för ingen lyfter upp det och slänger det i soptunnorna.

-Ja, men kanske…

-Jag ser också att Emmas föräldrar bråkar, att de gör Emma ledsen och att de dricker hela tiden. Men det är bara jag som ser det. För ingen säger någonting. Jag ser också att Peters mamma har lite pengar för Peter kommer ofta utan frukt till skolan och han har hål i sina gympaskor. Men ingen annan än jag ser det för ingen hjälper dem. Men jag har kommit på vad jag ska göra.

-Vadå?

-Jag ska börja blunda. Precis som alla andra. Då ser inte jag allt det här. Är det så du gör mamma? Brukar du blunda?

Sitter och gråter i hörnet där ingen ser

Torkar snabbt bort tårarna och tvångsmässigt ler

Väljer positioner för att dölja fettet och magen

Känner smärtan av de mentala slagen

Byxorna uppdragna långt över midjan

För att ingen ska se

Vi pratar om kroppspositivitet

Men alla vet

Att ingenting kommer förändras.

Var dig själv, älska den du är

Men jag tänker inte hålla mig kär

För jag vill se ut som de på bilderna gör

Trots att jag vet att jag förstör

Alla möjligheter för dig att bli den du vill bli

Men ibland så är vi själviska

Kramp i nacken

Efter alla gånger jag tittat ner i backen

Bara kollat om allt ser ut som de ska

Byxorna knäppta, magen indragen, bra

Men luften har jag glömt att dra in

Men luften var ju ändå aldrig min

Den tillhör de som är värda att leva

och det är inte jag

Men visa aldrig att du är skadad och sårad

Man ska älska sig själv, det är ju så de säger

Men förstår ni inte att det här är andra grejer

Du ska älska dig

men jag behöver inte älska mig

För jag är inte värd att älskas

Av någon

Utseendefixering

Finns det något att justera, någonting jag kan göra bättre

Jag kommer alltid ha brister

Kroppskomplex sitter som klister

Sträcker på ryggen säger jag mår bra

För skadad vill ju inte jag va´

Duktig flicka syndromet av högsta graden

Dödligt och utan någon medicinering

Nej men ja mår ju bra jag är

precis så som jag borde vara men här

Ensam i mina tankar jag hör

ord som säger att det jag är och det jag gör

inte är tillräckligt

Du fin

Älska dig själv

Men var en kopia av oss

och slåss

för din kropps frihet

men ge upp för du kommer inte att vinna

Att låtsas har nu blivit min vardag

Jag skräms varje gång när jag

Slappnar av och låter allting hänga

Är den jag ser där verkligen jag?

Jag har gjort mig själv till en främling för allt jag är

Och alla kläder, de som jag bär

En mask för att dölja allt det som jag inte vill visa

Jag ler och låtsas veta vem jag är

Bara ingen ser så är allt okej

Kämpar mot mig själv med mitt inre som allierad

När ska jag bli accepterad

Spegelbildens falska skönhet

inget att göra för innerst inne du vet

att dra i trådar kan bilda knutar

Hon vaknar upp. Sträcker på sig. Känner efter. Natten har inte gett mycket styrka. Hon är fortfarande trött. Hon känner fortfarande hur tyngden från gårdagen hänger på hennes axlar. Aldrig kan hon släppa dagen som varit. Han reser sig upp ur sängen. Drar handen genom håret. Han vill bara lägga sig ner igen. Dra täcket upp över huvudet. Stänga ute världen, alla oljud. Rummet är tyst. Han går fram till stolen som står i ena hörnet. Kläderna som hon lade fram igår ligger där. Hon tänker klä på sig. Tänker följa de rutinerna hon alltid haft. Göra så som hon alltid gjort. Men avbryts av en tanke.

En tanke som får henne att känna obehag. Men han kan inte låta bli. Han går fram till spegeln. Står där. Blottad. Nyvaken. Enkel. Naturell. Han vill tycka om vad han ser. Hon vill känna sig nöjd. Hon vill kunna säga att hon inte ser allt det hon inte tycker om. Hon vill inte jämföra sig med tidningarna men det gör hon. Brister är allt de finner. Spegeln. Det själviska. Han bryr sig så mycket om sig själv. Han vet inte vad de andra tänker. Hon vet inte hur älskad hon är. Hon vet inte hur mycket hon betyder. Men plötsligt en glimt. Vad var det där? Han tittar sig åter igen i spegeln. Sträcker på sig. Vem är det där? Han känner inte igen spegel bilden. Men han gillar vad han ser. Är detta jag? Frågar hon sig själv. Blottad. Nyvaken. Enkel. Naturell. Helt perfekt. Kläderna ligger kvar på stolen. Han vill inte gömma sig själv. Dölja sig bakom masker och dräkter som ändå inte passar. Det är fel storlek. Det är inte jag. Hon drar handen genom håret. Människan sträcker på sig. Ser sig själv för det den är. En människa. En levande varelse. En oskriven bok. Ett tomt fotoalbum. Vem får fylla detta? Hon vänder sig om. Han tar ett steg framåt. De möter världen blottade. Nyvakna. Enkla. Naturella. Och helt perfekta.

Men så fort han tar ett steg utanför dörren kryper sig tankarna närmare. Huvudet sänks och ögonen förlorar sin strålning. Hon vill inte känna sig liten. Ändå gör hon det. Hon minns fortfarande dagarna då hon var ett barn. Då hon inte såg spegeln som ett hot. Spegelbilden var hennes vän. En låtsas kompis som han själv hittat på. En broder. När blev spegelbilden min fiende? När blev jag min största fiende? Hon ler. Han försöker dölja allting. De vill passa in. De vill ha det perfekta liv som alla låtsas ha. De ser kvinnan som sitter vid busshållplatsen på andra sidan gatan. Hon ser glad ut. Hon kan inte kämpa med någonting. Eller? Fötterna är svaga och axlarna hänger. Bergochdalbanan slutar aldrig svänga. Den byter håll hela tiden. Ofta utan förvarning. Hon möter honom ute på gatan. Kan han inte förstå hur underbar han är. Vet hon hur mycket jag älskar henne. De står där. Två blottade människor. Två människor som kämpar. Ramlar. Reser sig. Försöker igen. Två människor med brister. Och ändå helt perfekta.

Tänk dig kaos. Tänk dig gatorna, som du alltid vandrat på, sönder raserade. Sprickor i asfalten och trasiga cyklar på trottoaren. Tänk dig affärer med sönderslagna fönster och tomma hyllor. Tänk dig skolan, där du lärt dig allt, med låsta dörrar och tomma korridorer.
Tänk dig kaos. Tänk dig en himmel där solen har stått högt. Nu finns bara gråa moln. Tänk dig tystnad. Över staden blåser vinden men alla sitter tysta i hörnen. Tänk dig ditt hus tomt på möbler och med hål i taket. Kylskåpet är tomt och elektriciteten är borta. Alla lampor i staden är släckta och allting är kallt. Allting är tyst och mörkt. Allting är dött.
Tänk dig din familj. Splittrad och trasig. Mamma gråter. Pappa är försvunnen. Din syster är skadad. Din broder är död. Tänk dig saknad. Saknad av vänner. Saknad av ovänner. Saknad av små vardagsproblem och små vardagsnöjen. Tänk dig rädsla. Rädsla av att aldrig veta. Rädsla för att hoppas. Rädsla för att önska.
Tänk dig en dåtid. En dåtid då allting var bra och ingen trodde att någonting skulle kunna hända. En dåtid då alla hatade på de som kom hit. Då de som flydde hit bara var ivägen. En dåtid då alla ville klara sig själva, få vara ifred och dricka hallonsaft. Om jag vetat då vad jag vet nu skulle jag inte gjort allt. Tänk dig skam. Tänk dig att bli förnedrad av de som du förut förnedrade. Tänk dig att bli dömd av de du förut brukade dömma.
Tänk dig en dom. En dom som bestämmer om du får leva eller dö. En dom som beslutar om du får en framtid eller inte. En dom som du inte har någonting att säga till om. De människorna som sätter domen vet inte vem du är. De vet inte din historia. Du är bara? En till?
Tänk dig en framtid. En framtid som du inte vet någonting om. Tänk dig en framtid där problemen inte finns. Tänk dig en framtid där alla förstår. Där alla försöker. Tänk dig. Föreställ dig en värld. En gemensam värld. Föreställ dig liv. Det är svårt. Jag vet inte hur jag ska göra. Men det var också svårt att tänka sig kaos innan kaoset blev min vardag. Men det blev kaos.
Det är kaos.
Men en tanke på en bättre framtid början till en förändring. Föreställ dig. Börja sedan förändra världen.

Hej.
Vad vacker du är. Jag vet att du inte alltid kommer känna dig vacker. Ibland kommer du kanske tillochmed känna dig ful men du är vacker. Du kommer göra så otroligt mycket underbart i ditt liv.
Du kommer möta människor som du kan hjälpa men du kommer också möta människor som ger dig hjälp. Snabbt kommer du växa, lära dig om allt omkring dig. Drömma kommer du göra. På natten. De varma drömmarna som du aldrig vill vakna upp ifrån. Men också de kalla drömmarna. De drömmarna som väcker dig och får dig att må dåligt. Men lugn blir du snart igen då du känner värmen ifrån någon större.
Du kommer springa med bara fötter. Känna gräset kittla dina tår och vinden blåsa på dina kinder. Men du kommer också få träffa på den hårda marken. Du kommer ramla och bli skadad. Tröstad blir du snart igen då du känner kärlek ifrån en som bryr sig.
Du kommer bli äldre. Efter ett tag kommer du förstå att du inte alltid kommer vara lika liten. Efter ett tag blir de stora inte lika stora. Men ibland kommer du ändå känna dig liten. Du kommer gråta och det kommer kännas tungt men du kommer också skratta. Glädjen strålar ifrån dig när du ler och alla i din omvärld känner lycka.
Du kommer lära dig. Lära dig om rätt och fel. Lära dig om vad du tycker, vad du känner. Och du kommer klara dig galant. Du kommer bli vuxen. Börja ta ansvar och känna press. Framtiden som låg så långt borta är plötsligt här och nu står du där på egna ben. Mycket kommer kännas svårt och du kommer behöva arbeta hårt. Men du kommer resa dig. Du kommer klara dig då du känner styrkan ifrån alla du bryr dig om. Du kommer känna styrkan ifrån dig själv.
Du kommer skriva en egen berättelse. Val kommer du få göra. Vad vill du? Vad kan du? Du kommer bli besviken ibland. Då känns det svårt. Men du kommer lyckas och då känns allting bättre. Människor i din omvärld kommer försvinna. Men då kommer nya människor in.
Du kommer bli gammal. Fundera på vad du lyckats med, vad du har gjort. Du kommer vara orolig ibland. Ibland kommer du även vara ledsen men du kommer klara allting. Du kommer alltid vara tillräckligt stark. Tillräckligt stark för att resa dig när du fallit. Mycket kommer du att hinna med. Mycket borde du vara stolt över. Solen kommer inte alltid skina men regnet kommer inte regna förevigt. Du kommer tillslut vara tvungen att gå. Du kanske inte får välja detta själv men du kommer veta när det är dags. Vackra människa. Du kommer växa upp och bli precis den du borde bli.
Hej.
Vad vacker du är.

   Igår kväll satt jag och ritade. På senaste tiden har jag ritat många bilder som denna för jag gillar hur de föreställer någonting men samtidigt bara är fina mönster. Om ni tittar på bilden jag ritade igår ser ni att det finns flera dolda föremål i bilden. Även saker jag inte tänkte skulle föreställa någonting kan ses som något. Det fick mig att tänka. Tänk om våra liv är som denna bild. Det finns vackra mönster, rutiner och vanor. Det som är vår vardag och vår helg. Men det kanske även finns sådana dolda saker som vi inte ser före vi försöker hitta dem. 

   Jag såg en video för några dagar sedan. Videon handlade om en tjej som försökte att leva i 5 dagar utan sin mobiltelefon. Hon upptäckte massor av nya saker men en speciell sak som hon berättade om som jag fortfarande minns var detta. Hon satt på tunnelbanan, där hon i vanliga fall skulle suttit med mobilen men inte just idag, och hon tittade runt omkring sig. Hon började prata med kvinnan som satt bredvid henne och fick reda på att hon var en sjukgymnast. Det otroliga i historien var att hon som inte satt med mobilen hade haft ont i axeln i flera veckor. Om hon suttit med mobilen skulle hon aldrig börjat prata med kvinnan på tunnelbanan. Då skulle hon inte heller fått någon hjälp med sin skadade axel. Då skulle hon missat den dolda hjälpen som kanske egentligen var ödet. 

   Det finns så otroligt mycket i vår värld som tar vår fokus. Jag skulle, på ett projekt på skolan, räkna ut hur mycket jag sover, äter, tränar, sitter med datorn osv varje dag. Efter att jag skrivit in allt jag tycker jag gör hade jag över 500 minuter kvar på dygnet. Jag vet inte ens vad jag gör då. Men ändå tänker jag hela tiden att jag har för lite tid. Att jag inte hinner någonting. Men det kanske beror på att jag lägger fokus på fel grejer. Att titta upp ifrån skärmen ibland när man är ute och går kan faktiskt vara bra. Tänk om du just då råkar se något av det som varit dolt. Tänk om du ser något som faktiskt kan hjälpa dig med din vardag. Saker är dolda. Men inte för att de bör förbli dolda utan för att någon inte har funnit det än.

Här är bilden jag ritade. 

Sen vill jag bara tacka så otroligt mycket för all fin respons jag fått för mitt senaste inlägg. Det betyder jätte mycket för mig att ni tycker om det jag skriver. Tack för alla delningar och kommentarer. Det värmer