Hejsan!

Jag flyttar bloggen från denna hemsida för att testa på något nytt. Nu kan ni hitta alla mina gamla inlägg här och såklart kommer jag också att lägga upp nya inlägg där när jag har något att skriva.

Tack för att ni läser!

Vintermorgon.

Den där chocken när en öppnar dörren och kylan omringar hela kroppen på någon sekund. Den där bitande kylan som känns i näsborrarna. En kan nästan känna det i luften.

Den där metalliska lukten. Den där lukten som bara finns när det är vinter. Knastret under fötterna när en sakta går ut med underställ och vinterkängor. Skogen nästan sjunger.

Snön som ligger på grenarna på granen. Om det bara kommer en till snöflinga så kommer allt vara förlorat. Men nu ligger snön där. Lugn och ovetandes. Balanserar på kanten. Den märkliga känslan när kroppen blir kall innifrån efter varje andetag. Kylan sätter sig som ett fast tryck i bröstet. Ändå försöker en andas djupt.

Det känns ända ut i fingertopparna. Kylan sprids som när en snöflinga bildas. Istapparna hänger blankt utmed husen.

Allt är så tyst.

Så dött.

Men ändå.

Lyser inte solen lite starkare? Glittrar inte snön vackrare än någonsin förut? Luktar det ändå inte lite liv? Kylan. Den biter i näsan. Läpparna spricker. Men ändå finns det inget bättre.

Vintermorgon.

Den där chocken när en öppnar dörren och kylan omringar hela kroppen på någon sekund.

Foto: Tilda Nyström 

Hej.  

Trevligt att du ville prata med mig. Jag har något att säga till dig.  

Det finns nog inget snällt sätt att säga detta så jag tänker bara säga det.  

Rakt ut. Utan att tänka på det. Nu. Nu säger jag det. Snart. Ja, snart.  

Du sårar mig så mycket. Och du tar all min energi. Ja, jag orkar inte längre.  

Du har inte rätt att trampa på mig som du gjort. Jag är bättre än såhär.  

Du förstör mitt liv. Jag vet att jag är vacker och jag vet att jag är värdefull.  Varför ska du förstöra allt för mig.  

Sluta titta på mig sådär.  Du vet att det jag säger är sant.  

Det är slut.  

Ja, det är slut mellan oss.  

Du har inte längre makten över mig och du har inte rätt att säga något till mig.  

Du har ingen makt längre för jag tänker inte lyssna på dig.  Och du får skrika hur högt du vill för jag lyssnar inte.  

Du kanske får mina tankar att bli förvrida och förvirrade men jag tänker inte längre bry mig för du har ingen makt.  

Jag har sagt att du inte har någon makt och därför är det så.  

Jag vill inte ha dig i mitt liv.  Jag vill inte att du ska påverka mitt liv längre.  

Jag bestämmer nu. Inte du.  

När jag vänder mig om är det som att jag kan känna hur spegelbilden blänger på mig.  

Så jag sträcker på mig. Lyfter huvudet högt. Andas.  

Nu är det jag som bestämmer.  

Men när jag öppnar dörren och kliver utanför lägenheten är det som att luften går ur mig.  

Alla tankar är tillbaka.  Alla ord snurrar i mitt huvud.  

Men jag hade ju kontrollen.  

Det var ju jag som bestämde nu.  

Jag hade makt.  

Jag hade sagt nej.  

Axlarna sjunker och huvudet likaså.  

Hur många gånger ska jag behöva falla innan jag hittar balansen. alans. 

Hej människor.

Nu tänker jag prata om något som är otroligt jobbigt och obekvämt. Något som får oss människor att vända oss om, blunda och helst hålla för öronen. Jag ska prata om världen. Men det är varken Trump eller miljökatastrofer som jag hade tänkt prata om utan jag hade tänkt prata om de människor som lämnar sitt hemland för att de inte längre är trygga där. De människor som flyr från vardag, familj och hem utan att ha någon möjlighet att säga något om detta. De människor som söker sig till Sverige för att hitta ett land som gömmer sig bakom kommentarer som “Men Sverige gör ändå bättre än andra länder” och “Jag kan inte rädda hela världen”. De människor som går miste om så många mänskliga rättigheter för att vi tycker det är obekvämt och för att vi inte vill. För att vi inte orkar.  

Jag kan inga siffror på detta och jag tänker inte heller googla upp några för jag vet att ni redan sett och hört siffrorna. Det jag vet är att det är jättemycket folk som är på flykt i världen idag. Människor som lämnar sitt hemland för att de inte längre är säkra där. Jag vet att människor söker sig till Europeiska länder och Sverige är ett av de länderna som tagit emot mest människor i Europa. Jag vet att människor får komma hit och en del får bo på flyktingboenden. En del människor får bo hemma hos familjer. En del människor får vänta tills de är 18 år och sen återvända till kaos. Sen leta vidare. Sen försöka hitta ett hem nån annanstans. Jag vet att det inte fungerar med många flyktingboenden och jag vet att många som kommer hit inte får det som de behöver. Jag vet även att Sverige skulle kunna göra så mycket mer.

Jag är inte bra på historia och kan därför inte mycket om allt detta men var det inte så att när det var krig i Finland så tog Svenska familjer emot barn från Finland. Var det inte så att vi tog emot jättemycket barn? Var det inte så att många familjer öppnade sina dörrar för de behövande? Var det inte så att kommentarerna som “Nej här finns inte plats” och “Nej men jag orkar inte” inte fanns då? Var det inte så att det fanns de som behövde hjälp och vi kunde hjälpa så vi gjorde det? Vad har hänt med Sverige? Vad har hänt med oss?

Har ni någonsin hört eller sagt kommentaren “Sverige gör mer än andra länder, vi gör mer än andra “ ? Men kan vi tala klarspråk du och jag? Vad gör Sverige? Vad gör vi? Vad gör du och jag? Inte folk i riksdagen, inte folk på migrationsverket utan du och jag. Barnfamiljen och pensionären? Vad gör vi? Gör vi mer än andra? Gör vi ens någonting?

Det är obekvämt ja. Vi vill helst inte att problemen ska finnas. Vi vill helst kunna fortsätta som ingenting. Men vem har sagt att vi ska rätt att bestämma att vi ska få ha det såhär. Vem har rätten att bestämma över vilka som ska få bo tryggt och vilka som ska få tränga ihop sig och vänta på besked om de får stanna eller ej. Har de människor som är på flykt något val, någon fri vilja. Tror vi seriöst att de kan säga “Nej jag orkar inte. Jag vill inte nu”. De har inte den möjligheten. Vilka tror vi att vi är som tänker att vi ska få fortsätta som ingenting.

Tala är bra. Ord kan påverka. Men handling gör skillnad.

Okej det finns ett problem. Det vet vi. Men vad gör vi? Jag kan inte få ett krig att sluta. Jag kan inte hjälpa alla de människor som kommer hit. Det finns ingenting jag kan göra. Eller? Så många av oss som bor i Sverige har mer än vad vi behöver. Vi lever i stora hus med så mycket saker att vi inte ens kan hålla koll på allt. Hur många rum finns det i ert hus? Används alla? Behövs alla? Om ni verkligen tänker efter. Vi kan inte rädda världen. Det kanske är sant. Men en människa. Om jag kan rädda en människa så räcker det för mig. För även om det i slutändan kanske inte betyder mycket, så betyder det allt för den människan. Det betyder även att jag hjälper till. Att jag gör.

Jag kan inte säga att jag vet allt, att jag gör allt jag skulle kunna göra. Jag är självisk ibland och jag vill ha en ny kamera och jag vill köpa en ny spegel. Men jag uppmanar er, och migsjälv, att fundera. Behöver jag allt detta. Finns det något jag kan göra. Glöm alla tankar att en liten sak inte gör någon skillnad. Kanske är det just denna sak som gör skillnad. Det är inte staten som ska göra något. Eller politiker. Eller migrationsverket. Det är människor. Du och jag. Vi. Det är vi som måste göra något. Det är vi som kan göra något. Världen är så kall. Vi håller värmen bättre tillsammans. Snälla världen. Kan vi hjälpas åt att hjälpa de som behöver all hjälp de kan få?

Föreställ dig en kropp. Armar. Ben. Händer. Fötter. Allt lever i harmoni. De är beroende av varandra. Benen håller upp kroppen men skulle vara onödiga utan fötterna. Armarna omsluter kroppen men finner ingen funktion utan händer. Allting behövs. Kroppen blir sjuk. Kroppen smittas av ett virus som påverkar armarna, benen, händerna och fötterna.

  -Det är Benens fel, säger Armarna. Viruset kommer från marken.

  -Det är Fötternas fel, säger Benen, det är de som nuddar marken vi går på.

  -Det är Händernas fel, säger Fötterna, det är de som har rört i allting och gett oss ett virus.

 -Det är Armarnas fel, säger Händerna, de håller oss inte tillräckligt varma så vi blir istället sjuka.

Kroppen blir sjukare. Alla kroppens delar slutar fungera. Ingen samarbetar. Benen orkar inte gå för fötterna känns ömma. Händerna fungerar inte för armarna känns för tunga. Allt är i obalans.

Falskhet. Avsky. Lögner. Hat. Svek. Bitterhet. Allt så skrämmande. Allt så levande. Allt så energikrävande. Allt för använt. Men vad tjänar vi på det. Fötternas svek mot händerna gör armarna oanvändbara. Benens hat mot fötterna skadar benen själv. Människor gör fel. Det är inte ett påstående. Det är ett faktum. Människor gör fel. Agerar fel. Uttrycker sig fel. Människor misslyckas. Har du gjort fel någon gång? Har du någonsin sagt något olämpligt? Har du någonsin sårat en annan människa? Har du någon enda gång i ditt liv misslyckas? Då vet du hur det känns. Så varför dömer du? Varför slår du på människan som ligger på marken? Tror du inte att det redan gör ont? Ditt hat kommer inte få kroppen i balans. Hatet är inte en lösning.

Föreställ dig en kropp. Armar. Ben. Händer. Fötter. Allt lever i harmoni. De är beroende av varandra. Benen håller upp kroppen men skulle vara onödiga utan fötterna. Armarna omsluter kroppen men finner ingen funktion utan händer. Allting behövs. Kroppen blir sjuk. Kroppen smittas av ett virus som påverkar armarna, benen, händerna och fötterna.

  -Ben, lägg er ner, gå inte längre, säger Armarna. Vi kan vila ett tag.

  -Kära Fötter, ni är slitit hårt, säger Benen. Låt mig ta över.

  -Händer, ni måste inte göra något mer, säger Fötterna. Ni har gjort mer än tillräckligt.

  -Älskade Armar, säger Händerna, låt oss vila och friskna till.

Kroppen vilar. Kroppen får mer energi. Kroppen är i balans. Kroppen frisknar till. Allting behövs. Alla är beroende av varandra. Endast kärlek, generositet och ärlighet håller dem i balans. När de slutat döma varandra, slutat skylla på varandra kunde de fokusera på att finna en lösning. Fokusera på att friskna till.  

Belle

Story. Räddade sin far och en annan människas liv när hon bevisade att skönhet inte kommer från utsidan utan insidan och att kärlek är något för alla människor.

Vad var din första tanke när du såg odjuret? Jag blev rädd. Jag hade aldrig sett något liknande förut. Vi alla dömer nog en människa innan vi lärt känna dem. Jag hade verkligen fel när jag dömde odjuret första gången.

Vad var det som var mest skrämmande? Det var nog att jag såg hur han led, odjuret alltså. Han var rädd för sig själv och var rädd att jag skulle vara rädd för honom. Han hade en kamp inom sig som var väldigt svår. Jag kände att det var svårt för mig att hjälpa honom.

Vad tycker du om att alla kallar er skönheten och odjuret? Jag förstår varför de kallar oss för det men jag tycker inte om det. Jag känner mig vacker vissa dagar och känner att jag kan hjälpa människor men vissa dagar är jag inte alls så. Han kan se ut som ett odjur och verka så ibland men han har ett stort varmt hjärta. Jag tror inte att vissa är odjur och vissa är skönheter. Jag tror vi alla har båda delarna inom oss. Vi har alla styrkor och svagheter. Men det är de som gör oss mänskliga.

Vad är det viktigaste som du har lärt dig?  Att ett odjur inte alltid är ett odjur. Att en främling bara är en främling när du inte känner dem. Att någonting är skrämmande för att du inte vet någonting om det. Man måste våga fråga och utsätta sig själv för det man är rädd för. Vi alla är bara människor oavsett våra bakgrunder eller hur vi ser ut. Våga lära känna odjuren så kanske du inser att de egentligen är dolda skönheter.

Herkules

Story. Känner att han bara är i vägen. Han försöker hjälpa men alla blir bara arga på honom. Han reser då iväg för att finna sig själv och upptäcker att hans brister ibland kan vara hans styrkor.

Vad tyckte du om dig själv som liten? Jag hatade mig själv. Jag var inte som de andra. Jag kunde inte göra det dem gjorde. Jag kunde inte sitta still. Jag försökte hjälpa till men var alltid bara på fel ställe.

Om du skulle kortfattat beskriva dig själv vad skulle du säga? Komplex. Flersidig. Jag är stark. Ja. Men jag är inte bara stark utan jag är också liten. Jag är modig men jag kan också bli rädd. Jag är godhjärtad men jag kan göra dumma saker. Jag är mer än en sida.

Om du fick ändra en sak i ditt liv vad skulle det vara? Jag skulle bett mig själv att våga mer. Jag försökte dölja alla mina dåliga sidor istället för att försöka lära av dem. Jag skulle be mig själv att försöka hitta en positiv sak i alla mina dåliga sidor. Nu vet jag att det finns flera. Nu har jag funnit dem. Men jag önskar att jag gjort det tidigare. Jag önskat att jag vetat att mina dåliga sidor bara var bra sidor som jag inte hade övat så mycket på.

Quasimodo

Story. Lever ett liv som utstött. Ingen vågar ta kontakt med honom. Han lyckas, trots sin bakgrund och vem alla säger att han är, visa att han har ett hjärta av guld.

Har du alltid varit utstött? Jag har alltid varit annorlunda. Jag förstod inte att det var fel med att vara annorlunda före de andra berättade det för mig. Det hände att folk skrattade åt mig. Men jag tänkte ju aldrig att det skulle gå så långt som det gick.

Blev du arg på dem som inte förstod dig? Såklart jag blev arg. Jag försökte hjälpa till och lära känna dem men alla sa att jag var iväg och gjorde fel och borde försvinna. Men framförallt blev jag väldigt ledsen.

Vad var det som fick dig att ändra dig? Jag ändrade mig inte. Men jag lärde mig att det finns människor som inte kommer tycka om mig. Som kanske tillochmed kommer vilja mig illa. Men jag lärde mig också att fokusera på de som faktiskt bryr sig om mig och att aldrig sluta leta. Det finns alltid någon där ute för alla. Alla är så olika och alla passar inte ihop med alla men det finns någon. Någon därute kommer förstå dig och känna samma sak och hjälpa dig. Sluta inte leta efter en motgång. Våga fortsätta leta. Våga fortsätta visa vem du är.