Kapitel 2

   -Är du säker?

Hon vänder sig mot mig och himlar med ögonen. Jag lyfter cigaretten upp mot min mun och tar ett bloss. Det bränner och jag blir torr i hela halsen. Första gången jag träffade Gabi var när jag just börjat sjuan. Gabi var en av de i klassen som skolkade, fick underkänt och skrek åt lärarna. Gabi var en av de som jag skulle hålla mig undan ifrån, en av de som inte var ett bra umgänge.

Någonstans i mitten av åttan råkade jag hamna bredvid henne på en av de här alldeles för långa bussresorna. När hon satte sig bredvid mig kände jag en strävdoft av cigaretter men också en svag doft av nybakat bröd.

   -Du heter Liz va? sa hon medan hon satte sig ner och lutade bak stolen så mycket som de gick. Jag vågade inte ens svara utan bara nickade stelt. På Radion spelades en lugn, fransk låt, som alltid. Jag har aldrig tyckt om bussmusiken. Den där musiken som ska få alla att känna sig bättre, lugnare. Den fick mig alltid att må dåligt. Jag tror det var den där känslan av att höra på något så perfekt, så symmetriskt som fick mig att må dåligt. Hur de franska artisterna valde de svåraste orden de kunde som för att få alla lyssnare att känna sig dumma. Gabi tyckte aldrig heller om buss musiken.

En Fredagkväll någon gång i början av nian kom hon hem till mig. Jag trodde inte ens hon visste om att jag fanns. Min pappa öppnade dörren och bjöd in henne. När han kom upp till mitt rum hade han ett stelt ansikte.

   -Du har...besök, sa han utan att ändra den stela minen i hans ansikte. Jag minns hur mitt hjärta stannade upp för en sekund men när jag såg henne i hallen var det som om mitt hjärta började slå igen. Det var inte stelt eller konstigt mellan oss. Det var som att jag kände henne.

   -Har du tid? sa hon och tittade rakt på mig med hennes ljusblåa ögon. Jag gjorde aldrig något på fredagar, jag var hemma, med familjen. En duktig flicka. Jag minns hur jag vände mig om och tittade på pappa. Han tittade på mig, en lång stund, och nickade sedan. Jag följde med henne ut, fram till hennes moped och vi körde iväg.

Jag önskar att jag mindes vägen. Jag skulle så gärna vilja åka dit igen. Men jag har aldrig hittat dit. Vi åkte till en bar som låg ensam mitt ute i ingenstans. Jag hade aldrig sett den förut. Jag minns hur rädd jag var, hur svetten rann ner för min panna.

   -Var tyst nu, låt mig prata, sa hon och jag löd henne. Hon gick fram till vakten och viskade någonting i hans öra. Sedan sa han någonting till henne, hon vände sig om och pekade på mig. Jag önskar jag kunde hört vad de sa, jag skulle så gärna vilja veta. Han nickade och hon vinkade till mig att jag skulle komma. När vi kom in på baren såg jag att den var full av människor. Det luktade svett, alkohol, cigarettrök och parfym. Jag önskar mindes mer av den kvällen, det finns så många frågor. Varför tog hon dit just mig? Varför just den kvällen? Varför just den baren? Vad var det egentligen som hände den kvällen? Många glas av en klar, stark dryck. Ett bloss eller två av något. En låt, en till och sedan flera hundra. Jag ramlade men stod sedan upp igen och sedan en kyss. Lätt, tyst, snabbt men fortfarande, en kyss.

Det jag älskade med Gabi var att hon inte såg mig som sjuk. Hon visste att jag var sjuk men lät mig vara det. Hon försökte inte förstå, försökte inte få mig må bättre och försökte inte få mig att glömma det. Hon behandlade mig inte som om jag var skadad. Gabi var min första och sista kärlek. Synd att det tog så lång tid för mig att förstå det.

Gabi för sin bleka hand genom det mörklila håret. Hon lägger sig försiktigt ner på den gräsiga picknickfilten.

   -Du vet vad läkarna säger va?

Hon tittar på mig och lyfter på ögonbrynet.

  -Att det inte… Jag blir avbruten av en vänlig knuff. Hon tittar på mig med den där blicken som ger mig känslan av att jag är en idiot. Jag älskar henne. Men för några år sedan var allt annorlunda.

Jag känner hur hon sliter i min arm. Kvällsluften är tung och fuktig. Vi springer på vingliga ben. Över gator, torg och gårdar. Jag vill vara här, nu, med henne. Men samtidigt är jag så rädd. Mina bara fötter blir kalla och våta av daggen i gräset. Mitt hjärta slår så hårt i bröstet att det gör ont. Jag hör hur hon skrattar och sedan ser jag hur hon ramlar, rullar ner för kullen och gräset flyger runt omkring henne.  Hon stannar just när sluttningen rätar upp sig. Jag skyndar mig snabbt mot henne och sätter mig ner bredvid hennes liggande kropp. De ljusblåa ögonen är som självlysande. Som två billjus på en motorväg. Som två stjärnor en mörk vinternatt. Hon är så vacker.

Nästa dag var allt som bortblåst. Hon tittade på mig, närmade sig men jag… jag gick iväg. Jag skulle vara den duktiga flickan, jag skulle inte vara med dem, med henne och jag skulle inte vara homosexuell.  Det var fel, det var det alla alltid hade sagt. Vad skulle hända om någon förstod? Om någon på något sätt fick reda på det?  Jag ignorerade henne, svarade inte på hennes frågande blickar, visade inte att jag mindes, att jag visste.  Men redan då visste jag. Redan då visste jag att jag inte skulle kunna fortsätta såhär. Redan då visste jag att jag en dag skulle falla, att jag inte längre skulle kunna dölja det, fortsätta spela spelet. Men vad gjorde det? Jag var rädd så jag försökte. Jag försökte dölja det, fortsätta spela duktig flicka på dagarna men var en förälskad rökare på nätterna. Det är komiskt hur länge jag kunde dölja det. Hur länge det gick att leva ett dubbelliv.

Jag har inte skrrivit på ett tag men jag äro tillbaka. Kommer nu under en tid lägga upp en berättelse i 5 delar som jag själv skrivit. Kommer lägga upp en ny del varannan dag. Jag hoppas att ni uppskattar mina ordval i denna följetong.   

Kapitel 1   

   -Men din historia då?

   -Ja, den börjar väl som alla andra. Jag hade ont, lite för ont, lite för länge. Efter ett kort samtal med mina föräldrar och några veckors väntan åkte vi in till sjukhuset. Vi fick besked ganska fort, men jag fattade ju liksom aldrig...Jag hade ju inte tid att dö…

Jag heter Liz Green, född 1996 i Quimper, Frankrike. Död 2012, 16 år och detta är berättelsen om hur jag dog innan jag egentligen var död och hur jag levde mina sista år död för alla som såg på mig. När man får besked att man bär på en dödlig sjukdom finns det flera olika sätt man kan reagera på. Man kan förneka det, låtsas att allt är normalt och att man inte känner hur sjukdomen äter en innefrån. Men förr eller senare kommer man komma till det stadiet när man förstår att man är sjuk och det finns inget annat att göra än att själv göra något åt det. Man kan tro att allt är ett skämt, livet känns som en dokusåpa och man börjar leta efter dolda kameror vars man ens är. Man kan bli deprimerad, det spelar ingen roll hur många gånger läkarna säger att de ska göra vad de kan. Man börjar förbereda sin begravning och se till att ta farväl av alla och sluta fred med alla fiender för att kunna dö i frid. Jag tror egentligen att jag aldrig reagerade alls. Jag förnekade det inte, jag visste att jag var sjuk. Jag trodde att det var på riktigt, vem skulle vilja göra en dokusåpa om mig?. Jag blev inte heller deprimerad för jag visste att det inte skulle göra någonting bättre. Alla i din omvärld kan också reagera på flera olika sätt. Den finns de sorters vänner som aldrig riktigt varit den du vart med, den du tyckt om men nu finns det inget den där vännen vill göra hellre än att bli din bästis. En vän som innan sjukdomen bara var en bekant är nu den vännen som ringer varje dag och pratar

berättar allt som hänt på skolan. Det finns också den vännen som du alltid varit nära. Ni har ända sen ni vart små varit bästisar men nu plötsligt vill inte den vännen ens prata om dig. Hon håller sig undan, är för sig själv och ingen förstår egentligen vad som har hänt. Det är som att vännen inte vågar känna något för hon är så rädd att om hon börjar gråta kommer hon gråta tills alla känslor är borta och hon blir ett kallt spöke av en som hon en gång var. Dina föräldrar kan också reagera på väldigt många sätt, alla är ju olika. Vissa börjar sörja, bestämma att du redan är borta, död. Medan vissa helt ignorerar att du är sjuk och är bestämda att allt ska fortsätta som det en gång var men när du börjar åka in på sjukhuset en gång varje dag börjar även de föräldrarna vackla lite i tron. Vissa föräldrar bestämmer sig att de ska få dig frisk och blir så involverad i din sjukdom att de nästan blir dina läkare. Jag ska inte säga att min föräldrar skötte det dåligt. De var väl lika rädda som jag och jag var inte den lättaste sextonåringen. Jag är rädd att de tror att de inte gjorde tillräckligt, att det är deras fel att jag är här och inte där nu. Men de gjorde allt. Jag hoppas att de en dag förstår hur mycket de offrade för att ge mig så många månader som  möjligt.

Många gånger tänkte jag att det var mitt fel, det var ju så få som drabbades så jag måste ha gjort något för att just jag skulle drabbats. Det tog lång tid för mig att acceptera att en sjukdom inte tänker, att en sjukdom inte finns för att hämnas. Men jag var tvungen för annars skulle jag låtit sjukdommen bli en del av mig och jag var inte en sjukdom. Jag var en flicka som råkade bli sjuk.

Ni vet säkert att jag gillar att skriva berättelser och sagor. Vi jobbade om det tidigare i 6:an och då skrev jag en saga. Jag lade inte upp den på bloggen då men jag kom att tänka på den nu så jag lägger upp den. Hoppas ni gillar den (PS. ingen saga för små barn  )

Den första sjöjungfrun

Det var för länge sedan en gammal sjöman som var väldigt fattig. Det ända som han höll kärt var sin dotter som var så söt som socker och så vacker som den första soluppgången i maj. Dottern var ännu ung trots att hennes fader var gammal ty hon var bara 15 år men skulle snart fira sin 16:e födelsedag. Dotterns mor hade dött för länge sedan ute till havs och just därför var hon väldigt förälskad i havet. Den gamle mannen och hans dotter bodde därför vid havet och varje natt somnade dottern till vågornas sång. Dotterns mamma hade sagt att det hon önskade sig mest av allt i livet var att hennes första dotter skulle gifta sig på sin 16.e födelsedag. Just därför hade dottern bestämt sig att gifta sig med en ung man i den lilla staden. Fadern till dottern älskade dottern mycket och var rädd varje dag och varje natt att han skulle mista henne så som han mist sin fru. Så när han fick höra om dotterns bröllop blev han förskräckt. Men han sa inget om sin rädsla till sin dotter för han hade en plan.

Veckorna gick och dotter blev bara vackrare och vackrare och bröllopsdagen närmade sig. Nu hade det börjat bli riktig sommar, vågorna rullade in och för varje dag och för varje natt oroade sig den gamle mannen mer och mer. Men tillslut så var dagen där, bröllopsdagen och dotterns 16 årsdag. Dottern var vackrare än alla stjärnor på himlen. Vackrare än en underbar blomma på en blomster äng. Dottern och den unge mannen var söta ihop och skulle nog få ett underbart liv. Bröllopet vart underbart och höll på till långt in på natten. Alla var glada och skrattade förutom den gamle mannen, han satt på sin stol och muttrade tyst. Efter den stora festen gick dottern och hennes man in i sängkammaren och lade sig ner för att sova.

Då satte sig den gamle i sin båt och rodde ut en bit utanför udden där han för länge sedan sett en mycket stor fisk. Han slängde ner allt ätbart han ägde i vattnet. Han slängde sedan ner sitt största nät och satte sig ner i båten för att vänta. Natten gick och solen höll precis på att gå upp när båten guppade till och det började kännas som om det var något i nätet. Den gamle mannen slet och fick tillslut upp fisken, som var lika stor som hans dotter. Han lade ner den i båten och rodde hem. När han kommit hem skar han av huvudet på fisken så det bara var stjärten kvar. Sen smög han in i sovkammaren och tog sin dotter över axeln och bar ut henne till köket. När han kommit fram till köket lade han henne ner på bordet. Väl där tog han upp sin vassaste kniv och skar av sin dotters ben. Sen sydde han fast fiskstjärten där benen skulle suttit. Sen lade han henne överaxlarna och bar ut henne till bryggan som var vid havet. Där slängde han ner både sin dotter och fiskhuvudet i vattnet. Sedan gick han in och lade sig i sin säng för att sova.

När dotterns man vaknade på morgonen var dottern borta och där hon skulle legat låg bara ett par blodiga ben. När den gamle mannen vaknade gick han ut till bryggan och som han trott så satt dottern på en sten i vattnet med en fiskstjärt istället för ben men med vanliga armar och med ett vanligt huvud. Dottern kunde inte gå på land och var då tvungen att i evighet simma till havs. Den gamle mannen skulle aldrig mista henne ty han var en sjöman och gav sitt liv till havet själv. Både hans fru och hans dotter var nu havsbundna och de skulle alltid leva till havs och alltid vara bara den gamles familj. När den gamles dagar höll på att ta slut skulle också han till havet där han skulle simma med sin dotter och sin fru i evighet . Med vågorna rullade in.

Slut

Kommentera gärna vad du tyckte! 

Vi har nu under en tid på svenskan jobbat om dikter. Som sista arbete fick vi uppgiften att skriva en berättelse inspirerad av en dikt. Jag hittade den här dikten i en dikt bok och valde att skriva en berättelse av den.

I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en bröstsjuk liten flicka
blek och tärd med lockigt hår.

Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.

Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
Får jag komma hem till påsken
till min egna lilla mor?

Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.

Pingsten kom med gröna björkar
blomsterklädd står mark och äng
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.

Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.

Jag har valt denna dikt eftersom att jag tycker den har så mycket oförklarat som går att fantisera om. T ex: Vem är denna flicka? Har hon några syskon? Kommer någon och hälsar på henne? Hade hon någon begravning? Jag kommer skriva berättelsen från en systers perspektiv.

Berättelsens titel är

Vissa är för unga för att dö men dör ändå

Jag vaknar som vanligt med huvudverk sen drömmarna som plågat mig under natten. Jag sträcker på mina ben och försöker hålla stilla mina händer som skakar av rädsla. Mina lungor fylls långsamt med luft när jag tar ett djupt andetag och jag känner hur drömmen sakta bleknar bort. Mirandas säng står tom som den gjort i nästan ett helt år nu. Det var länge sedan hon sov hemma och om hon gör det sover hon i gäst rummet tillsammans med massor av sköterskor. Jag svänger bena över sängkanten och hör hur sängen gnislar på samma sätt som den alltid gjort. Jag tänker för mig själv hur Miranda säger ?Ah! Rör inte på dig! Jag vill sova.? som hon alltid gjorde. Men jag har inte hört henne säga det på hur länge som helst. Faktiskt har jag inte hört henne säga någonting. Jag går fram till garderoben. Jag plockar fram mina kläder och lägger ut kläder på Mirandas säng. Trots att hon aldrig tar på sig kläderna så känns det helt normalt att lägga fram kläder åt henne som jag alltid gjorde. Jag har alltid varit den av oss som brytt sig om kläder, den av oss som gjort frisyrer och den av oss som målat naglarna. Hon var alltid den som kom på lekar, sprang runt och smutsade ner sig och busade med folk. Hon var den som alltid var glad. Jag kommer ihåg dagen hon fick sin tandstälning, den gjorde nästan så hennes leende blev ännu större. Hon passade nästan i den, fast jag sa det aldrig til henne. När jag fått på mig kläderna öppnar jag försiktigt dörren och smyger ner till köket. Jag sätter på kaffe och börjar rosta mackor. Vi var mycket med varanadra förut, som vanliga tvillingar alltså. Men det slutade så fort, för fort. När hon fick besked om att hon hade cancer tappade hon något mer än sin glädje, hon tappade kontakten med omvärlden. Det ända jag hört henne säga den senaste månaden är ?hej? fast det sa hon inte ens till mig utan till mamma. Mamma, hon är inte heller sig själv längre, hon går hela tiden runt och mumlar något om ?Allt är mitt fel? men eftersom att jag är 15 år så vet jag att det inte är mammas fel att Miranda blivit sjuk. Jag har faktist jobbat om cancer i ett skolarbete. Plötsligt låter det ?Plopp? och mackorna poppar upp ur brödrosten.
Jag öppnar kylskåpet och plockar ur smörpaketet och osten. Jag gör i ordning 3 mackor och lägger dom på en bricka. Jag bär försiktigt upp brickan till övervåningen och går fram till Elias och Alexanders rum och knackar försiktigt på. Elias är 3 år äldre än Alexander, Alexander är bara 6 år och förstår inte så mycket av vad som hänt med Miranda förutom att hon inte är glad längre. Elias kommer och öppnar dörren och lyfter snabbt upp brickan och bär den till den stora, mjuka, gröna mattan på golvet. Elias, han har blonda lockar och är ganska lång för sin ålder. Trots att han är 6 år yngre än mig så har han tagit chocken om Miranda mycket bättre än jag har. Han är glad, tar hand om mamma, mig och Alexander. Det händer tillochmed att han klipper gräsmattan och lagar middag. Han är blivit vuxen, fortare än vad som var tänkt. Det mest hände nog veckan efter att Miranda fått prognosen, veckan då pappa försvann. Han lämnade en lapp och 300 kroner till alla oss barn. På lappen stod det ?Kan tyvärr inte leva med tanken över en sjuk dotter, jag kommer flytta till italien. När Miranda dör får ni gärna komma och hälsa på.? Miranda fick aldrig läsa den lappen. Det var då, den veckan, som Elias växte upp. Han förstod det som varken jag, mamma eller någon annan förstod. Han förstod att han skulle bli den nya vuxna i huset. Han gör mer saker än jag, hela tiden. Han är precis det vi alla behöver just nu. ?Tack för frukosten? Säger Elias för att lätta den stela stämningen mellan oss. Jag nickar och lyfter försiktigt upp Alexander och sätter honom på marken. ?Valföl..Valföl äl inte milanda med på syskon flukost?? Säger Alexander mitt i en gäspning. Både jag och Elias fnissar till, Alexander är 6 och kan inte alls säga R. Alla vi syskon har haft svårt för det fast ingen har haft lika svårt som Alexander. Alexander visar sin suraste min men glömmer allt genast och tar en tugga av sin rostade macka. Plötsligt hör vi fotsteg utanför dörren och mamma plus 2 sjuksköterskor kommer in springande. ?Elias ta på Alexander kläder och gå fort ut och sätt er i bilen.? Elias reagerar på en sekund och springer till garderoben. ?Beatris, skynda dig ner till bilen.? och just då, i den sekunden, förstår jag precis allting. Elias, mindre än mig, får mer ansvar för han kan allt och har visat att han är duktig. Jag, 15 år, är fortfarande för liten, ömtålig och svag för att hjälpa tilll. Jag vet det, mamma vet det, Elias vet kanske tillochmed Alexander vet. Miranda är den sjuka, men jag är den svaga. Alla har vetat det, hela tiden. Kanske Miranda också vet att jag är den som blev svag av sjukdomen. Och hon? Hon blev ledsen, men varför? var det jag som bröt banden på grund av min svaghet? Utan att förstå hur det gått till sitter jag nu i bilen. Jag kan vägen, jag vet vars vi ska. Sjukhuset är bara 10 minuter här ifrån. Mitt huvud snurrar, Vad kan ha hänt? Miranda och jag har fortfarande ett band. Kanske var det därför hon blev sjuk och jag blev svag. Vi drabbades av samma sjukdom bara på olika sätt. Hennes sjukdom kunde man försöka bota men skulle jag någonsin bli mig själv igen? Och om jag inte blev mig själv, skulle då Miranda bli det? Bilen stannar och som en robot kliver jag ur bilen. Mina ben rör sig symmetriskt utan att mitt huvud tänker ett ord. På bara några sekunder är vi framme vid hissen. Vi åker upp, våning 1, våning 2, våning 3 och vi stannar. Våning 3 rum 7b där ligger Miranda. Jag skyndar mig igenom korridoren. Springer förbi rum efter rum efter rum. Tiden går så otroligt långsamt men min hjärna hinner inte tänka ändå. Plötsligt står jag vid dörren och en sjuksköterska öppnar dörren. Miranda ligger i sängen. Hennes hud är vit, grön. Hennes hår är blekt och hon ligger med massor av nålar i armarna. Jag vill säga något men tungan har domnat. Miranda blundar och jag undrar om hon är död men plötsligt så öppnar hon ögonen. Hennes mun formar ordet ?Kom? men det kommer inget ljud ur hennes mun. Jag går närmre och tittar in i hennes havsblå ögon. På något sätt finns det glädje i dom ögonen. ?Förlåt, jag vet inte?.vad ska?.vad kan...eh...hur...förlåt?, mumlar jag medan jag känner hur kinderna blir röda. Miranada blinkar en sakta blinkning och lyfter sin hand. I handen håller hon ett brev som jag tar emot. Hon hostar till och tar sig för halsen. Hon lyfter försiktigt handen och tar upp min hand. ?F...för?.förevigt? mumlar hon med den sköraste rösten jag hört. Jag känner hur en tår sakta börjar rinna ner för min kind. ?och för alltid? säger jag men känner att rösten inte håller. Jag ser hur mirandas sjuka blick för en sekund förändras till ett leende och jag förstår att slutet är nära nu men längre bort än vad någon förstår. Hennes hand faller långsamt ner på sängen och hennes andetag tystnar sakta, sakta tills det ända jag hör är mitt hjärta som fortsätter slå, trots att det är halvt. Jag känner plötsligt brevet i min hand och vänder mig om och tassar försiktigt ut för att inte väcka Miranda ur sin eviga sömn.




Några dagar senare läser jag brevet:
Jag vet att du kommer läsa det här med sorg i ditt hjärta. Men slutet kommer aldrig komma ifatt dig och mig. Om slutet närmar sig hoppar vi på en båt av hopp och driver iväg på en våg av drömmar. Bandet mellan oss kanske levt ett stumt liv dom senaste åren men du vet att vi alltid är bundna till varandra. Jag kommer alltid finnas inom dig och du inom mig. Ta hand om Elias, Alexander och Mamma dom behöver dig och även om mamma tror att du är för svag så gör det ändå. Jag hjälper dig och kommer alltid vaka över dig. När vi ses igen så får du lova mig att ta med min lila tröja den som Alexander sov i den varma dagen i stugan, du vet vilken tröja jag menar. Om du gråter så tänker jag simma igenom floden av tårar och trösta dig. Jag är envis och kommer aldrig ge upp, det vet du. Jag vet att vars jag än är just nu så saknar jag er alla. Hoppas ni har det bra där ni är. Sov länge och lev i drömmarnas värld så ses vi säkert snart. Och när din tid är inne så ses vi uppe på ett rosa moln. Älskar dig syrran!

MVH Miranda

En tår faller sakta ner för min kind innan jag fortsätter mitt vanliga liv med min älskade syster tätt intill mig.