Kapitel 2

   -Är du säker?

Hon vänder sig mot mig och himlar med ögonen. Jag lyfter cigaretten upp mot min mun och tar ett bloss. Det bränner och jag blir torr i hela halsen. Första gången jag träffade Gabi var när jag just börjat sjuan. Gabi var en av de i klassen som skolkade, fick underkänt och skrek åt lärarna. Gabi var en av de som jag skulle hålla mig undan ifrån, en av de som inte var ett bra umgänge.

Någonstans i mitten av åttan råkade jag hamna bredvid henne på en av de här alldeles för långa bussresorna. När hon satte sig bredvid mig kände jag en strävdoft av cigaretter men också en svag doft av nybakat bröd.

   -Du heter Liz va? sa hon medan hon satte sig ner och lutade bak stolen så mycket som de gick. Jag vågade inte ens svara utan bara nickade stelt. På Radion spelades en lugn, fransk låt, som alltid. Jag har aldrig tyckt om bussmusiken. Den där musiken som ska få alla att känna sig bättre, lugnare. Den fick mig alltid att må dåligt. Jag tror det var den där känslan av att höra på något så perfekt, så symmetriskt som fick mig att må dåligt. Hur de franska artisterna valde de svåraste orden de kunde som för att få alla lyssnare att känna sig dumma. Gabi tyckte aldrig heller om buss musiken.

En Fredagkväll någon gång i början av nian kom hon hem till mig. Jag trodde inte ens hon visste om att jag fanns. Min pappa öppnade dörren och bjöd in henne. När han kom upp till mitt rum hade han ett stelt ansikte.

   -Du har...besök, sa han utan att ändra den stela minen i hans ansikte. Jag minns hur mitt hjärta stannade upp för en sekund men när jag såg henne i hallen var det som om mitt hjärta började slå igen. Det var inte stelt eller konstigt mellan oss. Det var som att jag kände henne.

   -Har du tid? sa hon och tittade rakt på mig med hennes ljusblåa ögon. Jag gjorde aldrig något på fredagar, jag var hemma, med familjen. En duktig flicka. Jag minns hur jag vände mig om och tittade på pappa. Han tittade på mig, en lång stund, och nickade sedan. Jag följde med henne ut, fram till hennes moped och vi körde iväg.

Jag önskar att jag mindes vägen. Jag skulle så gärna vilja åka dit igen. Men jag har aldrig hittat dit. Vi åkte till en bar som låg ensam mitt ute i ingenstans. Jag hade aldrig sett den förut. Jag minns hur rädd jag var, hur svetten rann ner för min panna.

   -Var tyst nu, låt mig prata, sa hon och jag löd henne. Hon gick fram till vakten och viskade någonting i hans öra. Sedan sa han någonting till henne, hon vände sig om och pekade på mig. Jag önskar jag kunde hört vad de sa, jag skulle så gärna vilja veta. Han nickade och hon vinkade till mig att jag skulle komma. När vi kom in på baren såg jag att den var full av människor. Det luktade svett, alkohol, cigarettrök och parfym. Jag önskar mindes mer av den kvällen, det finns så många frågor. Varför tog hon dit just mig? Varför just den kvällen? Varför just den baren? Vad var det egentligen som hände den kvällen? Många glas av en klar, stark dryck. Ett bloss eller två av något. En låt, en till och sedan flera hundra. Jag ramlade men stod sedan upp igen och sedan en kyss. Lätt, tyst, snabbt men fortfarande, en kyss.

Det jag älskade med Gabi var att hon inte såg mig som sjuk. Hon visste att jag var sjuk men lät mig vara det. Hon försökte inte förstå, försökte inte få mig må bättre och försökte inte få mig att glömma det. Hon behandlade mig inte som om jag var skadad. Gabi var min första och sista kärlek. Synd att det tog så lång tid för mig att förstå det.

Gabi för sin bleka hand genom det mörklila håret. Hon lägger sig försiktigt ner på den gräsiga picknickfilten.

   -Du vet vad läkarna säger va?

Hon tittar på mig och lyfter på ögonbrynet.

  -Att det inte… Jag blir avbruten av en vänlig knuff. Hon tittar på mig med den där blicken som ger mig känslan av att jag är en idiot. Jag älskar henne. Men för några år sedan var allt annorlunda.

Jag känner hur hon sliter i min arm. Kvällsluften är tung och fuktig. Vi springer på vingliga ben. Över gator, torg och gårdar. Jag vill vara här, nu, med henne. Men samtidigt är jag så rädd. Mina bara fötter blir kalla och våta av daggen i gräset. Mitt hjärta slår så hårt i bröstet att det gör ont. Jag hör hur hon skrattar och sedan ser jag hur hon ramlar, rullar ner för kullen och gräset flyger runt omkring henne.  Hon stannar just när sluttningen rätar upp sig. Jag skyndar mig snabbt mot henne och sätter mig ner bredvid hennes liggande kropp. De ljusblåa ögonen är som självlysande. Som två billjus på en motorväg. Som två stjärnor en mörk vinternatt. Hon är så vacker.

Nästa dag var allt som bortblåst. Hon tittade på mig, närmade sig men jag… jag gick iväg. Jag skulle vara den duktiga flickan, jag skulle inte vara med dem, med henne och jag skulle inte vara homosexuell.  Det var fel, det var det alla alltid hade sagt. Vad skulle hända om någon förstod? Om någon på något sätt fick reda på det?  Jag ignorerade henne, svarade inte på hennes frågande blickar, visade inte att jag mindes, att jag visste.  Men redan då visste jag. Redan då visste jag att jag inte skulle kunna fortsätta såhär. Redan då visste jag att jag en dag skulle falla, att jag inte längre skulle kunna dölja det, fortsätta spela spelet. Men vad gjorde det? Jag var rädd så jag försökte. Jag försökte dölja det, fortsätta spela duktig flicka på dagarna men var en förälskad rökare på nätterna. Det är komiskt hur länge jag kunde dölja det. Hur länge det gick att leva ett dubbelliv.