Jag har inte skrrivit på ett tag men jag äro tillbaka. Kommer nu under en tid lägga upp en berättelse i 5 delar som jag själv skrivit. Kommer lägga upp en ny del varannan dag. Jag hoppas att ni uppskattar mina ordval i denna följetong.   

Kapitel 1   

   -Men din historia då?

   -Ja, den börjar väl som alla andra. Jag hade ont, lite för ont, lite för länge. Efter ett kort samtal med mina föräldrar och några veckors väntan åkte vi in till sjukhuset. Vi fick besked ganska fort, men jag fattade ju liksom aldrig...Jag hade ju inte tid att dö…

Jag heter Liz Green, född 1996 i Quimper, Frankrike. Död 2012, 16 år och detta är berättelsen om hur jag dog innan jag egentligen var död och hur jag levde mina sista år död för alla som såg på mig. När man får besked att man bär på en dödlig sjukdom finns det flera olika sätt man kan reagera på. Man kan förneka det, låtsas att allt är normalt och att man inte känner hur sjukdomen äter en innefrån. Men förr eller senare kommer man komma till det stadiet när man förstår att man är sjuk och det finns inget annat att göra än att själv göra något åt det. Man kan tro att allt är ett skämt, livet känns som en dokusåpa och man börjar leta efter dolda kameror vars man ens är. Man kan bli deprimerad, det spelar ingen roll hur många gånger läkarna säger att de ska göra vad de kan. Man börjar förbereda sin begravning och se till att ta farväl av alla och sluta fred med alla fiender för att kunna dö i frid. Jag tror egentligen att jag aldrig reagerade alls. Jag förnekade det inte, jag visste att jag var sjuk. Jag trodde att det var på riktigt, vem skulle vilja göra en dokusåpa om mig?. Jag blev inte heller deprimerad för jag visste att det inte skulle göra någonting bättre. Alla i din omvärld kan också reagera på flera olika sätt. Den finns de sorters vänner som aldrig riktigt varit den du vart med, den du tyckt om men nu finns det inget den där vännen vill göra hellre än att bli din bästis. En vän som innan sjukdomen bara var en bekant är nu den vännen som ringer varje dag och pratar

berättar allt som hänt på skolan. Det finns också den vännen som du alltid varit nära. Ni har ända sen ni vart små varit bästisar men nu plötsligt vill inte den vännen ens prata om dig. Hon håller sig undan, är för sig själv och ingen förstår egentligen vad som har hänt. Det är som att vännen inte vågar känna något för hon är så rädd att om hon börjar gråta kommer hon gråta tills alla känslor är borta och hon blir ett kallt spöke av en som hon en gång var. Dina föräldrar kan också reagera på väldigt många sätt, alla är ju olika. Vissa börjar sörja, bestämma att du redan är borta, död. Medan vissa helt ignorerar att du är sjuk och är bestämda att allt ska fortsätta som det en gång var men när du börjar åka in på sjukhuset en gång varje dag börjar även de föräldrarna vackla lite i tron. Vissa föräldrar bestämmer sig att de ska få dig frisk och blir så involverad i din sjukdom att de nästan blir dina läkare. Jag ska inte säga att min föräldrar skötte det dåligt. De var väl lika rädda som jag och jag var inte den lättaste sextonåringen. Jag är rädd att de tror att de inte gjorde tillräckligt, att det är deras fel att jag är här och inte där nu. Men de gjorde allt. Jag hoppas att de en dag förstår hur mycket de offrade för att ge mig så många månader som  möjligt.

Många gånger tänkte jag att det var mitt fel, det var ju så få som drabbades så jag måste ha gjort något för att just jag skulle drabbats. Det tog lång tid för mig att acceptera att en sjukdom inte tänker, att en sjukdom inte finns för att hämnas. Men jag var tvungen för annars skulle jag låtit sjukdommen bli en del av mig och jag var inte en sjukdom. Jag var en flicka som råkade bli sjuk.