Kära kropp.
Jag valde inte dig. Du kanske inte valde mig heller men nu är det så att vi är fast med varandra. Vi får ta och göra det bästa av det.
Jag minns alla gånger jag har tittat på dig och avskytt dig. Jag minns alla ord jag sagt och alla tankar jag tänkt. Minns du den där gången vi stod i spegeln och jag hatade dig? Jag minns. Jag minns hur du krympte för varje ord jag sa. Hur du blev mindre, svagare för varje elak tanke jag tänkte. Jag hatar dig. Alla pinsamma situationer du satt mig i och alla gånger du inte varit som de andra. Så många gånger har jag försökt att ändra på dig, redigera dig och få dig att se ut som alla de andra. Men det gjorde du inte. Du såg aldrig ut som dem. Jag plågade dig, slet ut dig och allt du fick var mer hat. Du är så otroligt hopplös. Jag tittar på varje centimeter av dig och jag ser bara allt du inte är.
Men kära kropp jag minns också de där dagarna då jag tittade på dig och såg ditt leende. Vårt leende. Jag såg hur våra ögon glittrade likt stjärnor och för varje positiv tanke jag tänkte växte du. Du sträckte på dig och blev vacker. Jag blev vacker. Vi log, du och jag och även om vi inte såg ut som modellerna på bilderna var vi vackrast i världen. Vissa dagar så fungerade du som jag ville. Håret föll på rätt plats och ögonen var glada och strålade.
Kära kropp.
Du fungerar och även om du har brister så skulle jag inte vilja ha dig utan dem. Jag hatar dig men jag älskar dig också, väldigt mycket. Även om jag skulle få chansen att välja en ny kropp skulle jag inte göra det. Du har fel och brister men jag vet hur du fungerar. Jag vågar inte möta spegelbilden själv utan dig. Du och jag måste samarbeta för vi är båda två viktiga delar av maskinen. Jag är otroligt tacksam att jag fått den möjligheten att hata dig och älska dig. För ingen kommer någonsin göra det på samma sätt som jag gör. Jag vet att jag säger saker till dig som jag aldrig skulle säga till någon annan. Jag vet att jag har sårat dig väldigt många gånger. Men du är underbar. Allt du kan göra. Hur du kan andas, prata, röra dig. Jag hatar att jag hatar dig men det är ibland så svårt att inte göra det. Jag vill ofta att du ska vara på ett annat sätt så jag missar allt du egentligen är. Förlåt mig. När jag ser dig i spegeln nästa gång ska jag se på dig på samma sätt som jag ser på andra. Du är vacker för att du är du. Vi är fast här, tillsammans och de enda vi kan göra att att acceptera det och försöka älska varandra.
Kära kropp. Jag älskar dig för att du är min kropp och det kommer du alltid vara
MVH hon bakom spakarna .

Älska dig själv människa ty du är vackrare än alla andra. Du har bara en kropp. En kropp som är värd att älskas.

 -Ja men hur började det? frågar reporten.

  -Ja...Det började väl som det gör med alla trender. Man såg någon kändis göra så och sen så gjorde en till så och sen en till. Sen så var det ju all reklam också. Bilder på människor med långt hår och massor av produkter och redskap man var tvungen att använda för att få långt hår. I alla filmer också så såg man ju bara personer med långt hår så man trodde ju som att det var de normala. Efter ett tag var ju det som idealet, hur alla skulle se ut som. Det var ingen som ifrågasatte det.

 -Vad hände sen då?

 -Ja alltså det gick ju som lite över styr du vet. Efter ett tag började ju människor som inte kunde få långt hår må dåligt. Många tog ju livet av sig liksom och det var faktiskt väldigt tråkigt. Sen så började vi ju förstå att produkterna och redskapen inte var så bra. Många kvävdes av sitt egna hår, eller fastnade i bilar eller andra saker. Många fick ju ont i nacken också. Små barn som inte kunde hålla upp huvudet för det långa håret fick ju så stora problem att de dog de också.

  -Men varför var det då ingen som gjorde något? Satte stopp för det?

  -Det var väl liksom ingen som riktigt tänkte att det spelade någon roll. Det var ju värst för barnen då, som hörde sina äldre syskon och föräldrar prata om hur kort hår de hade och då började ju barnen titta på sitt egna hår och tillslut så var det bara så att många av barnen inte orkade längre.

OBS Inte ett av orden ovan är sant det är en metafor.

Ideal, det underbara praktiska sättet att ta reda på om du ser rätt ut, passar in, är normal...Eller?

Det är så sjukt de Ideal världen har idag. Så sjukt hur modeller ska se ut för att vara “Snygga”.

Jag kan inte säga att jag är fri från behovet att vilja se ut som idealet. Jag kan inte låta bli att tänka tankar som “tänk om man såg ut lite mer som hon” eller “tänk om man såg mer ut som han” eller “ tänkt om jag bara hade lite mer sådär” eller “såg lite mer ut såhär”. Tankar som jag bara mår dåligt av. Tankar som aldrig får mig att känna mig nöjd, stolt över dit jag har kommit utan alltid måste sträva högre upp. Bli bättre, starkare, snyggare. Sen ser jag mina små systrar. De vackraste mest underbaraste barnen i världen. Vad skulle jag känna om min lilla syster skulle komma fram till mig och säga “Är jag för tjock? Borde jag gå ner i vikt?” eller säga “Är jag för smal? Ser jag normal ut?”. Det skulle kännas hemskt. Att de inte själv ser hur otroligt vackra det är. Men jag då? Vad ser jag när jag tittar mig själv i spegeln? Vi dömmer oss själv så otroligt hårt och säger/tänker saker om oss själva som vi kanske aldrig skulle säga om någon annan. Vi jämför oss med datorredigerade bilder, orealistiska ideal.

Snälla låt det inte gå så långt som i den påhittade berättelsen ovanför. Älska dig själv. Du är född som du ska vara och blev precis som du skulle bli. Människor ser olika ut, människor har olika kroppsformer. Att sträva efter samma mål är sjukt, omöjligt och fel. Vi behöver de olika formerna. Det är de som gör oss till original och inte kopior.  

Bara tankar från en övertänkande fjortonårig människa

(och som svar på frågan i rubriken) Nej, jag är inte normal, men vem är det liskom  

Hej, ursäkta att jag inte har skrivit på ett tag men jag är tillbaka nu. 

Först vill jag bara säga att det här bara är mina egna åsikter. Jag har inte gjort någon undersökning eller ens pratat med många människor om detta. Jag har inte ens levt mer än 14 år. Så om du tycker att jag är helt dum i huvudet och att mina åsikter är skit så får du faktiskt tycka det men jag skulle vara glad om du i så fall höll det för dig själv. 

Så var det sagt, nu börjar vi. 

Jag är kristen. Jag har vuxit upp i en kristen familj och gått till kyrkan fler söndag än söndagar då jag inte gått till kyrkan. Nu kanske du sitter där, framför mobilen eller datorn och tänker att jag är en sådan person som är tyst, duktig och går till kyrkan där jag sitter tyst i bänken och tänker på vilka synder jag gjort. Då ska jag berätta en hemlighet för dig...Jag tycker inte alls om att sitta tyst i en kyrkbänk. Jag tycker inte ens om att sitta still. Jag brukar oftast när jag är på kyrkan gå till toaletten och hämta en bit toapapper och sedan leta reda på en penna och sitta och rita för annars klarar jag inte av att lyssna på personen som pratar, hur duktig personen än är. Jag är kristen och har visst sagt en eller annan svordom. Jag är kristen och jag kan tänka för mig själv att vissa personer måste vara dumma i huvudet. Jag är kristen och en av mina närmaste vänner är homosexuell. Jag är kristen och jag och mina kompisar brukar flera lördagskvällar gå till kyrkan och sedan sätta på högmusik i kyrksalen och gå till köket och leta efter nån kvarglömd kaka. Jag är kristen och jag ÄLSKAR att både dansa och sjunga (dock så gör jag det ena bättre än det andra  ). Jag är kristen och jag kan inte säga att jag är stolt över det som många kristna gjort genom tiden. Då de dödat människor och sagt att det var i guds namn. Jag är kristen och jag kan inte säga att jag tycker att alla kristna idag har bra åsikter. Men jag tror inte att de har de åsikterna pga att de är kristna utan pga att de är individer som tycker så. Jag är kristen och har aldrig läst hela bibeln och mycket som jag har läst tycker jag inte står rätt. Men hela tiden kommer jag tillbaka till det att det aldrig var Gud eller Jesus som skrev bibeln utan att det var människor som försökte tolka gud. Jag som har varit kristen i 14 år kan förstå att det är väldigt svårt att tolka gud. Bibeln har också blivit översatt, omskriven och förenklad så många gånger att mycket som står i bibeln kanske inte är korrekt. Jag är kristen och klarar inte av att vara tyst. Om du känner mig förstår du vad jag menar och jag tror att gud på något sätt har konstruerat mig så jag inte ens behöver andas medans jag pratar så jag behöver aldrig sluta prata heller   

Jag är kristen och kan känna att jag inte räcker till, att jag är en dålig människa. Jag är kristen och tror inte att jag eller någon annan kristen är bättre eller sämre än någon människa som inte är kristen. Jag är kristen, stolt och tror att om du träffade mig skulle du aldrig se på mig att jag var kristen. Kanske inte ens om du lärde känna mig för att jag, alla andra kristna och andra människor i andra religioner är faktiskt bara vanliga människor. 

Men iallafall så var jag, som många andra kristna under den senaste veckan på Lapplandsveckan aka Lappis. Området där Lappis är heter Husbondliden och ligger en bit utanför Lycksele. De flesta på lappis bor då under en vecka i tält eller husvagn men en del bor i Lycksele och kommer in över dagen. Om du någon gång under den senaste veckan skulle ha kört förbi husbondliden och då kört förbi lappis området är detta vad du skulle ha sätt: En camping, massor av tält, husvagnar och bilar, ett par hus och några få stora tält var av ett skulle ha varit vitt och sätt ut som ett väldigt tråkigt cirkustält. Men i det stora vita tältet skulle det inte ha funnits några clowner eller djur utan bara flera flera rader av bänkar, kanske en eller två människor och en scen med instrument. 

Om du fortfarande känner dig helt borttappad och fortfarande inte förstår vad lappis är så ska jag förklara det för dig i denna lilla, söta och förhoppningsvis lärorika punktlista. 

Lappis är: 

• Klotter i varje toalettbås 
• Hallonkräm, skinkost och kalaspuffar (OBS äts inte tillsammans) 
• Flummiga diskussioner på nattcaféet 
• Sena kvällar och sega mornar 
• Nya lovsånger som man sedan fastnar på 
• Skrik och sång från det stora vita tältet mellan 22:00 och 00:00 
• Morotskaka från mötestorget (som är ett annat tält) 
• Korv med mos och hamburgare 
• Bra och dålig gudstjänster 
• Möten med andra människor och gud 
• Gemenskap på UPL (ung på lappis som är typ tältet för ungdomarna på lappis) 
• Lappis är en av de roligaste veckorna på året 

Förhoppningsvis kanske du förstår mer nu. Iallfall så har jag just varit på lappis i en vecka. Vi har bott 8 personer i en husvagn och det har varit varmt och rätt så myggfritt (i husvagnen, ute gick det inte att vara). Jag har i år dessutom fått den äran att åka dit med några av mina vänner från kyrkan som jag är medlem i vilket har varit väldigt kul. Vi har mött gud, dödat myggor och badat i sjön tillsammans. Vi har sjungit och sedan övergått till skrik när sångrösten börjar vackla. Lappis är verkligen något jag rekommenderar alla att åka på, troende som inte troende. Jag har varit på många bra gudstjänster den senaste veckan. Framförallt tack till Sara Lindholm för tre fantastiska nattmöten och till Frida Nyberg för roliga träningspass och för inspirationen du gett.  

Nu ett meddelande till er alla där ute i världen. 

Du är älskad, han älskar dig och nu spelar det ingen roll om du är troende, vad du tror på eller om du inte tror alls. Om du kallar hen gud, Jesus eller bara någon kraft som står över människan eller om du tror att hen inte ens finns. Du var skapad så perfekt, så unik, så detaljerad att det skulle vara tragiskt om inte du använder dina gåvor, talanger det du är bra på till att hjälpa andra. Du är så fantastik, du är tillräckligt och du, med dina brister och fel är ett original som är värt så otroligt mycket. Glöm aldrig att du var skapad till att bli precis den du är, lita på dig själv och på din instinkt. Det kommer alltid finnas minst en person där ute som aldrig sviker dig, som står på din sida, som vet att du kommer misslyckas men ändå älskar dig. Var inte rädd för att vara beroende. Människan är ett flockdjur inte en ensam varg.  

Hej och ursäkta för den långa tysta tiden från mig, men jag tänker att det är bättre att jag skriver då jag har något att skriva om och inte bara skriver massor av skit som jag ändå sedan pinsamt kommer få radera för jag kommer upptäcka hur tråkigt det är att läsa om en av mina helt vanliga vardagar. Suck. Men nu skriver jag iallafall vilket betyder att jag har något att säga så....varsågoda.

Nu är det snart sommarlov. Jag har två dagar kvar innan skolavslutningen och under de dagarna kommer vi bara fika och spela brännboll vilket känns lite så här helt underbart. För en vecka sedan (tror jag det var) så var det kulturdag på min skola, vilket innebar att det var fredag, vi åt hamburgare, målade oss i ansiktet och gjorde saker som man annars aldrig gör på skolan vilket också var helt underbart! Dock så regnade det under hela dagen vilket gjorde många ledsna eftersom att alla aktiviteter var utomhus och vi var tvingade att stanna ute (och nej, jag är inte sura på lärarna, jag tycket om dem, de sätter snart mina betyg...) men som den friluftsmänniska jag är bestämde jag mig redan på morgonen att ta med ett paraply. De ända paraplyet vi hade hemma då var dock sönder och gick knappt att fälla ihop men bättre det än att det inte går att fälla upp. Så, jag tog med mig paraplyet till skolan och när det började regna ställde jag mig under det och var nöjd eftersom att jag inte blev kall. Efter ett tag kom en av mina kompisar och ställde sig under paraplyet och vi började prata litegrann, paraplyet var ju stort så det gick ju jätte bra. Efter ett tag kom en till kompis men det var ju bara bra för då höll vi varandra varma. Nu kommer vi fram till den chockerade delen som var det som fick mig att tänka att jag kanske borde skriva om det. Först kom en person som var en av mina vänners vänner och sen kom en vän till den personen och sedan en till den osv. Tillslut stod jag där, tätt ihop tryckt under ett tält med massor av människor jag inte ens kände. Väldigt många visste inte ens vems paraply det var. Men då började jag tänka. Så många här, i samhället är rädda för att be om hjälp, för att vara svag. Men när det regnar. Det är ingen som försöker dölja att de vill ta skydd från regnet, och det är ju helt självklart för mig, som har ett paraply, att vi ska dela det. Vi hjälps åt för alla vet att vi kan tillsammans hålla oss varma och torra. Alla har ibland problem i livet, alla har varit med om det och jag tror att om någon kan ge hjälp, har ett paraply så kan man få hjälp. Att vara svag, att behöva hjälp är inte något att skämmas för. Men om man skämma för det och försöker klara sig själv ändå kommer det aldrig gå. Du kommer aldrig kunna bli torr utomhus i regnet utan ett paraply och om du inte har ett paraply så finns det faktiskt extra stora som går att tränga sig ihop under. Jag vet fortfarande inte helt vilka som stod under mitt paraply den där regniga fredags eftermiddagen, men jag var torr, de var torra och regnet lät vi regna tills det var klart. Märkligt att vi måste vara så hjälplösa som blöta i ett oväder innan vi tar hjälp.

Dagens citat:

Nu är jag klar, kommentera gärna egna tankar och frågor.

Ses!