Denna dag tillbringades för det mesta innomhus pga av regnigt väder men med några få undantag som innehöll en utflyckt och träning   Vi (Mamma, jag och mina tre systrar)  träffade två barn vars morföräldrar jobbade på retreat gården som visade oss runt litegrann. Vi fick se träd, växter, stenar, vatten, kristaller och en tomtemor med bikini (Dom firar jul mitt i sommaren så).  Utflyckten var egentligen en jakt på grodor men vi fick inte se en enda, men vi fick se ett vattenfall. Vid vattenfallet begravde vi också en fågel som vi hittat död. (RIP lilla fågel från sydafrika). På hemvägen från vattenfallet som låg 10 minuter från retreat gården träffade vi  barnens mamma som var orolig pga att både hon och barnens mormor hade sagt att dom inte fick gå till vattenfallet för att det hade varit översvämning där. Men barnen hade visst glömt det när dom följde efter grodorna    . När vi kommit hem, blöta men glada följde jag med min mamma ut i regnet på en promenad. Det var mysigt. När vi kom hem igen dushade jag sedan tog vi det lugnt. Vid middags tid gick vi till ett större hus där vi åt middag tillsammans och hade trevligt och min brorsa fick en ny kompis ( En söt, cool 5 årig kille som kunde dansa). Den kvällen somnade vi tidigt.   

Besöket vi fick på natten 

Gården och huset 

Tomtemor

Ett träd som hette något speciellt och var speciellt på något sätt men jag har glömt bort det  

På grodjakt 

Mot vattenfallet 

Vid vattenfallet

Fågelgraven

Kristall stenen 

Hoppas ni gillade detta inlägg! Glöm inte bort att ställa en fråga om det är något mer ni vill veta. 

Ses!

När jag var i Sydafrika, fick jag efter bara några dagar en speciell känsla inuti mig. Det ända ordet jag kunde beskriva den känslan med var "Älskad" . Jag tänkte att det så klart var så att jag kände mig speciell i Sydafrika eftersom att vi var vita i ett land där det nästan bara lever mörkhyade men jag fick samma känsla nu i veckan när det bodde sydafrikaner hos oss. Då förstod jag att det inte har med stället där jag är att göra eller vad jag gör utan det handlar om vilka människor jag är med och dom nya mötena med nya människor. Jag grät idag och jag förstod egentligen inte varför. Jag menar jag har känt dom här personerna i mindre än en vecka, hur kan jag tycka om dom så mycket? Men jag tror att det har att göra med att jag bara träffar dom några dagar. För om jag vet att jag kanske inte kommer träffa dom här personerna imorgon då försöker jag ju lära känna dom idag och öppnar mig själv så dom får lära känna mig. Man är orädd och säger det man vill ha sagt för att inte missa chansen. Man lever som om varje sekund är den sista, inte rädd utan orädd. Man tar vara på varje sekund. Jag kan inte förstå hur personerna från Sydafrika kan vara så otroligt snälla och får mig att känna som jag känner men jag vet att jag vill få andra människor att känna sig älskade. Jag frågade mamma varför det kan vara så olika personer i Sverige och i Sydafrika. Hon sa att hon trodde att det handlar om att Sydafrika är ett land som har varit med om mycket och därför har det blivit som det är idag. Jag kommer ihåg hur förändrad jag blev sen jag såg alla kåkstäder och dom som bor i Sydafrika ser dom hela tiden. Dom är mer tacksamma än många i Sverige och tar vara på det dom har. Jag vill vara mer som dom personerna jag mött. Jag vill vara orädd, tacksam, ta vara på varje sekund. Jag grät idag men jag antar att det är priset man får betala när man tycker om någon eller några.

Först vill jag bara be om ursäkt för mina tråkiga rubriker, har inget kreativt namn på dom olika dagarna. Den 5 januari lämnade vi Kapstaden och åkte vidare mot Hermanus och sedan till retreat gården Volmoed. Gården, som förut hade varit en handels trädgård och innehöll vissa unika växter var underbart fin och vi hyrde en liten stuga som vi bodde i och den var underbart söt. De regnade väldigt mycket den kvällen men det var ganska mysigt så vi gjorde en god middag och satt och bara njöt. Vi gick och la oss tidigt för att orka med resten av dagarna. (Vi gjorde, som ni förstår, inte så mycket annat än att åka bil och äta och sova den dagen  Inte så intressant men  ni får höra om dom andra dagarna sen) 

På väg!

Gården

Lite dåliga bilder på rummet  

Middagen!

Ses!

Som ni förstår (pga rubriken) så besökte vi Robben Islan den 4 januari år 2014 den 7 dagen vi var i Sydafrika. Jag hade många förväntningar eftersom att jag hört mycket om det och har kompisar som är intresserade av Nelson Mandela. Det kändes spännande att få se det med egna ögon. men jag hade nästan ingen aning av vad vi skulle få se. Jag visste att vi skulle få se ett fängelse men det var typ allt jag visste. Vi vaknade iallafall klockan 6.00 för att snabbt äta yogurt ur små plastförpackningar. Sedan packade vi vår stora fina hyrbil full med väskor som för det mesta innehöll vattenflaskor som var till hälften fyllda med is. Vi åkte iallafall med vår bil ut till havet där vi steg på en båt (som jag förövrigt tyckte var mysig) som tog oss ut till ön. Båtresan gick bra och bara en av mina mindre systrar spydde. Vilket var tråkigt men förstående eftersom att båten guppade ganska så jätte mycket   

När vi kom fram steg vi av båten och hoppade på en buss som tog oss runt hela ön medan en kille berättade så vi fick se och veta mer saker om ön. Då lärde jag mig att ön, innan den blev ett fängelse var ett ställa dit folk som hade spetälska/lepra fick komma och leva den sista tiden av sitt liv. På ön finns också många fina djur som sköldpaddor. Nu får man bo på ön men husen får inte byggas om på utsidan. 

Efter bussturen fick vi gå in i ett av husen som användes som fängelse och vi fick veta mer. Den som berättade saker för oss då var en man som hade varit fånge på Robben Islan. Han berättade t ex att det bodde 36 personer i ett rum (Rummen var ungefär lika stora som ett klassrum.) och dom sov på mattor från början sedan kom det sängar. Fångarna torterades på många sätt och fick bara ta emot 2 besök och skicka 2 brev per år. Om man gjorde något olagligt hamnade man i en cell och i cellen satt man i 23 och en halv timme varje dygn. När man blev satt i sin cell kunde satt man olika länge ibland 3 månader och ibland 9 månader. 

Efter rundturen så fick vi gå till en souvenir butik där jag köpte ett halsband och en magnet med ett mandela citat. Sedan tog vi båten tillbaka och tillbringade resten av dagen vid Waterfront där vi åt, åkte typ ett pariserhjul och shoppade. Det kändes som att dagen hade gett mig mycket nya historier att berätta men det var skönt att få lägga sig i sängen på kvällen.

Båten vi åkte med

En kyrkogård från innan ön blev fängelse

En skölpadda

Ett stenbrott där fångarna arbetade 8 timmar om dagen 7 dagar i veckan. Grottan på bilden användes som toalett och ett ställe där dom sov. Det luktade så illa så vakterna gick aldrig dit och där började fångarna prata politik och lära varandra saker.

Fången som berättade allt för oss

Där dom sov (36 pers)

Toaletterna

Nelson Mandelas cell

En cool båt på vägen hem   

Fortfarande en cool båt på vägen hem  

När vi åkte Pariserhjulet fast inte pariserhjulet   

Coola akrobater vid waterfront

Akrobaterna 

  Akrobaterna 

Det här inlägget vill jag bara avsluta med lite info från nutiden. Nu i en vecka har det bott sydafrikaner hos oss som kommit hit med Life zone. Det var några dansare också. Jag måste bara få säga att det ar varit jätte kul och jag måste verkligen få träffa dom igen. Så otroligt underbara människor. Saknar dom redan.   

ses!

Dag 6 var en ganska lugn dag, iallafall för mig. Jag sov ganska länge på morgonen och satte mig i solen och åt frukost. Min pappa och min bror åkte i väg på någon fotbollsgrej men jag ville inte följa med så jag, min mamma och mina 3 systrar promenerade iväg längst vägen mot Alabaster. Alabaster är som en klädaffär, typ, men på övervåningen finns en lokal där ofta gruppen samlades. Vi åt också några middagar där. Hon som äger Alabaster är nog en av dom finaste kvinnorna på jorden. Hon säljer fina kläder till mörkhyade kvinnor som ofta är överviktiga och får betala mer för kläderna (betala för tyget). Mamma och några andra från gruppen satt och pratade med henne hela dagen medan jag och mina systrar hjälptes åt att pyssla små böcker som dom skulle sälja eller ge bort, jag vet inte helt. Men underförmiddagen så ringde pappa och frågade om jag ville vara med på "dansworkshoppen" som några från gruppen skulle anordna. Jag sa ja och pappa kom och hämtade mig. Det var kul att dansa, speciellt med gruppen jag dansade med.  Sedan åt vi och sen vet jag inte så mycket mer. Jag tror att vi gick till någon affär och köpte mat mm. Det var skönt med en lugn dag efter allt som hänt men efter denna lugna dag så fortsatte resan och vårt äventyr, på andra sidan jorden. 

Alabaster väggen

Mina koncentrerade systrar medan dom pysslar

Bilder från alabaster. Om jag ska beskriva Alabaster med ett ord så skulle ordet vara "Hemma" 

Hoppas ni tycker om det jag skriver om sydafrika. Om ni vill veta något mer så kan ni bara fråga eller komentera. 

Ses! 

ps. läs gärna mina berättelser som kommer upp på bloggen lite här och nu.

Dag 5 gick vi upp tidigt för att samlas och knöla in våra överfulla väskor i våra hyr bilar och åka iväg. Den morgonen åkte vi förbi Khayelitsha som är den största kåkstaden i Kapstaden området. Jag blev väldigt chockad när jag såg det, men det värsta var att vi nys hade åkt förbi Water front som är centrum där det är höghus och gallerior! Sedan åker man bara en kort stund och kommer till Khayelitsha där det bor 1 miljon människor och har hus som är mindre än våran toalett!!!!   Sen den stunden så har min syn på mycket förändrats. Sedan åkte vi iallafall vidare mot Strand där ett av dom projekten som vi skulle besöka låg. Idag var det pambili vi skulle besöka och det är en kyrka som man gjort om till vårdcentral och tandläkarmottagning för att hjälpa dom som bor i området. Det här området är bättre än Khayelitsha men fortfarande inte ett område i överflöd. Mellan måndag till Lördag tar dom emot patienser och dom delar ut minst 100 portioner mat varje dag eftersom att många i området är HIV smittade och medicinen hjälper bara om man får i sig tillräckligt mycket näring. När vi kom ditt blev vi välkomnade som kungligheter. Dom uppträde och hade gjort fint i kyrkan med svenska flaggor och julgranar. Efter ett tag erbjöd sig några att ge oss en rundvandring i området och jag, mamma, Aina och Astrid blev med i den första gruppen. När vi gick runt så märkte jag att dom i kyrkan hade kontakt med dom flesta i området och hälsade på varje människa som gick förbi. På vägen började jag också prata med Abigail som gick med oss i gruppen. Hon var 16 år och vi håller fortfarande kontakten genom mobilen. Dom berättade under rund turen och vi fick se allt från vanliga hus till små affärer till en frisör salong. Men ett av det största minnena var nog när vi fick gå in till en dag mamma. Det syntes på henne att hon inte var så rik men på något sätt så kändes kärleken i luften. Det var bara ren glädje i luften i det rummet. Hon berättade att hon tar hand om 30 barn i bara sitt hus ( på 2 rum) och i sitt garage. Hon har också 2 medhjälpare. Min mamma som jobbar på en förskola frågade "Men får du något betalt?" på engelska förstås men. Då svarade hon " Dom föräldrar som har råd ger mig en slant men annars gör jag det gratis." Då frågade min mamma "Men varför gör du allt det här då?" och kvinnan svarade " Föräldrarna åker iväg på dagarna och tigger, jobbar eller stjäl och medan barnen lämnas  ensamma på gatan. Jag tycker inte dom ska springa själva på gatan så jag ger dom kärlek och lite utbildning, jag tycker det är viktigt med utbildning." Mannen som guidade oss gav sitt nummer till kvinnan och sa att han skulle hjälpa henne så hon fick bidrag från kommunen. Sen när vi gick ut såg vi att det satt bokstäver i taket och vi såg några få leksaker. Utanför stod det några mycket magra men väldigt glada barn. När vi kom tillbaka följde jag med Abigail och några andra barn runt kyrkan till en liten fotbolls plan och där sprang massor av barn, både från grupp (Access, vi från Sverige)  och barn från området, runt med en liten boll. Det var härligt att höra skratt, fast jag höll på att dö av värmeslag. När vi kom tillbaka fick vi äta efter att vi från sverige överlämnade pengar och andra gåvor. Jag som är med i söndagsklubben ( som samlar pengar till pambii projektet) hade gjort en film från våran kyrka och fyllt en pärm med teckningar från oss barn som jag gav till dom. Sedan åkte vi där ifrån och åkte till en restaurang. Resturangen (som egentligen var som en stor marknad typ  ) bestod av flera affärer och små barer och ett tält med massor av vagnar med mat på inuti. När man hade betalt fick man ansiktsmålning (alla fick) innan man fick gå och hämta mat. Maten var jätte god men vissa i gruppen hade inte sådan aptit. Att äta mycket god mat direkt efter att man varit i ett fattigt område och sätt människorna där. Men jag tänker att visst man behöver inte köpa världens dyraste mat och man kan skänka pengar till dom mer behövande men, dom fattigas munnar blir inte fulla av att jag inte äter, eller? Under kvällen fick vi också se upträdanden och andra saker, det var kul. Kvällen blev vacker och stjärnklar men också sen så det var skönt att lägga sig i sängen. Mitt huvud var helt snurrig, både för att jagvar trött men också för att jag sätt så mycket på samma dag. Det kändes som flera olika världar, trots att allt var på samma plats, något som för mig, just då, var svårt att förstå.

Khayelitsha (En bild tagen från bilen)

När vi blev välkomnade 

Kyrkans scen

              Bilder från rundvandringen

I ett sånt här hus bodde 2-3 familjer               

En liten affär

Jag och min lilla syster tillsammans med 3 barn från området

Dag mammans hus

Bilder inne i dag mammans hus

En bild från ett uppträdande

Från vänster: Abigails syster, Abigails mamma (Som tar hand om deras söndagsskola), Abigail och jag

Barn vid dag mamman

Bilder från resturangen

 
  Videor från resturangen

  Videor från fotbollsplanen vid pambilli

Ses! (Hoppas inte det tar lika låg tid tills nästa gång  )

Det som var anledningen att vi gick och la oss tidigt på nyårsafton var för att vi gick upp 6.30 den 1 januari. Det gjorde vi eftersom att vi åkte mot cape point och goda hopps udden! Vi var tvungna att rulla iväg runt 8 eftersom att vi annars skulle fastna i världens bilköer. När vi kom fram fanns det gått om parkeringsplatser så vi parkerade och började njuta av den fina naturen. Först så såg vi strutsar och sedan så gick vi upp på ett litet berg där det stod en fyr. Det var väldigt fint och många stora vågor och stora klippväggar. Sedan när vi kom ner skulle vi äta och dom hade varnat oss för babianer där men idag sa dom att det var lugnt så vi satt och åt i bilen med öppna bildörrar. Och när vi precis ätit sista upp sista tuggan så skriker dom som arbetade där "BABIANER!" och då ser vi att en babian här smugit sig upp bakom några i gruppen och rykt åt sig en påse med frukt. Så då fick vi också se en babian som åt upp vår kompis frukt  

På hemvägen såg man många fina små affärer och då köpte vi lite smått och gott från den sydafrikanska kulturen. När vi kom hem på kvällen tog vi det ganska lugnt.  

Här är en bild på strutsarna.

En bild ut mot kusten.

När vi gick upp för berget.

Uppe på berget.

När vi gick mot fyren.

Den vackraste klippväggen enligt mig.

En bild ner mot havet.

Några bilder på babianen.  

Såhär såg dom små "Affärerna" ut. Det var mer typ stånd.

Strutsarna.

Babianen.

 Vågorna. 
 
   

Ni vet säkert att det snart är alla hjärtans dag, faktist nu på fredag. Min klass har bråkat litegrann på sista tiden men många i klassen ser ändå fram i mot alla hjärtans dag. Jag ska ge presenter till klassen och tillsammans med er skulle jag vilja göra denna alla hjärtans dag till en speciell dag. Du måste ju självklart inte köpa dyra presenter till alla men du kan t ex säga "Hej!" till dom som du möter eller ringa en gammal vän som du inte pratat med på länge. Många ser alla hjärtans dag som en dag när man är med den man är ihop eller gift med men jag tycker att det lika gärna kan vara kärlek mellan vänner, familj och släkt. Den här alla hjärtans glad tycker jag ska betyda mycket båda för dom som är ensamma och dom som är tillsammans med någon.

ses!