Kapitel 4

Jag smäller igen dörren. Min kropp skriker av ilska, besvikelse och hat. Mina egna föräldrar.

Hur?

Det är stelt vid matbordet.

   -Och du är...Liz vän? frågar mamma stelt.

   -Flickvän, svarar Gabi självsäkert. Pappa hostar till lite för högt och lägger handen för munnen.

   -Ursäkta mig. Han nickar mot Gabi. Mamma och pappa sa ingenting mer under den måltiden. De satt tysta, tittade ibland på varandra, ibland på mig och ibland på Gabi. Det var första gången Gabi var hemma hos mig sen vi blev tillsammans. Efter middagen lämnade Gabi oss ganska fort. Hon sa att hon var tvungen att hjälpa sin pappa men jag visste att det bara var en ursäkt för att inte behöva stanna kvar i denna stela miljö.

   -En fas? När jag skriker ekar det i rummet. Mamma avbryter diskningen och pappa tittar upp från tidningen.         

   -Din pappa och jag tycker det är helt okej att du provar på olika saker men du kan inte vara seriös om detta va? frågar mamma med en ton som får det att skära i mitt hjärta.

   -Du är redan sjuk, låt inte den här flickan få dig att bli sjuk i huvudet, säger pappa och det är då jag får nog. Jag vet att det inte menar att skada mig. Det är så de är uppvuxna, de har aldrig fått lära sig sanningen. Men det gör ont, så ont.

När jag springer iväg från huset känner jag hur tårarna rinner ner i floder för mina kinder. Jag vet inte ens vars jag springer. Jag bara springer. Natten är mörk och kall och jag ångrar mig att jag inte tog på mig några varmare kläder innan jag sprang iväg. Jag har bara på mig ett tunt, ljusblått linne och mina svarta jeans. Mitt hår blåser i vinden och mina kinder färgas svarta av sminket. Plötsligt står jag bara där. Utanför radhuset som jag hört så mycket om. Det radhuset där alla de som jag inte skulle vara med bor. I området där de alltid finns polisbilar. jag går fram till dörren,öppnar och åker upp med hissen. Jag vet inte ens hur jag kan hennes adress men jag kan den. Lägenhet 43B .

Hon öppnar dörren redan efter några knackningar. Hon har på sig en stor t-shirt och ett par gråa mjukis byxor och hennes mörklila hår är tovigt. Hon ser att jag är ledsen och hon förstår varför. Hon ser i mina tårfyllda ögon hur rädd jag är. Rädd för mig själv, rädd för samhället och rädd för framtiden. Vi står där, tysta. Hon säger ingenting, jag säger ingenting.

Jag följer med henne in i lägenheten. Väggarna är täckta med en mörkgrå tapet och alla möbler är mörkröda.

   -Bor du är själv? Hon nickar och går fram till köksbänken där hon fyller vattenkokaren med vatten.

Vid köksbänken finns tre höga barstolar. Hon sätter sig på en och jag sätter mig på den andra. Hon tittar på mig och jag vet att hon ser rakt igenom mig. Då brister det. Någonting, tungt som en sten lossnar från mitt hjärta. Jag ler medan tårarna ramlar ner på hennes köksmatta. Det är i den sekunden hon och jag förstår att det är vi, vi mot världen, vi mot alla de andra, vi mot våra egna fördomar. Vi sitter där, stilla på vingliga barstolar, några decimeter ifrån varandra och medans våra hjärtan dansar mitt emellan oss. Hon ler, jag ler och någonstans långt ner i gränden jamar en hungrig katt. Tiden är stilla och luften är tung men vi ser klarare än förut.

Jag vill gärna säga att allt var förändrat sedan den stunden. Jag vill säga att jag vågade stå upp emot mina föräldrar, att jag vågade tala ut, att jag vågade hålla hennes hand när vi gick på promenad och kyssa henne i mörkret på bion men det gjorde jag inte. Jag var fortfarande rädd, osäker. En minut i klarhet gör inte så att du kan se hela världen klart. Men nu visste hon, och jag visste vad vi egentligen ville. Men vi båda två visste också att vägen dit skulle vara svår. Men blickarna i korridoren växte till små diskreta rörelser som sedan växte till korta tysta ord. De hemliga mötena på kvällen växte till en eller två träffar på dagtid. Ingen annan förstod ju, jag tror inte ens någon misstänkte något men fortfarande.

   -Ta den bara.

   -Men...jag kan ju inte…

Hon avbryter mig, tar min knutna hand och vecklar ut den. Hon lyfter upp den lilla, guldiga ringen och sätter den på mitt finger. Hon sluter sina händer om mina och lyfter upp dem till sin mun där hon försiktigt kysser knuten av våra händer. Hennes ögon lyser igen och de oranga höstlöven göra att de ser ännu blåare ut, nästan vita. Hon lutar sig fram men stannar just innan hennes läppar nuddar mina.

   -Liz? Jag nickar. Sedan säger hon det. Jag har alltid undrat hur det skulle kännas när hon säger de orden men på något sätt låter det så självklart att jag inte reagerar. Jag känner bara hur glädjen sprider sig likt fjärilar inuti min kropp. Jag tittar rakt in i hennes ögon.

   -Jag älskar dig också Gabi.