Vintermorgon.

Den där chocken när en öppnar dörren och kylan omringar hela kroppen på någon sekund. Den där bitande kylan som känns i näsborrarna. En kan nästan känna det i luften.

Den där metalliska lukten. Den där lukten som bara finns när det är vinter. Knastret under fötterna när en sakta går ut med underställ och vinterkängor. Skogen nästan sjunger.

Snön som ligger på grenarna på granen. Om det bara kommer en till snöflinga så kommer allt vara förlorat. Men nu ligger snön där. Lugn och ovetandes. Balanserar på kanten. Den märkliga känslan när kroppen blir kall innifrån efter varje andetag. Kylan sätter sig som ett fast tryck i bröstet. Ändå försöker en andas djupt.

Det känns ända ut i fingertopparna. Kylan sprids som när en snöflinga bildas. Istapparna hänger blankt utmed husen.

Allt är så tyst.

Så dött.

Men ändå.

Lyser inte solen lite starkare? Glittrar inte snön vackrare än någonsin förut? Luktar det ändå inte lite liv? Kylan. Den biter i näsan. Läpparna spricker. Men ändå finns det inget bättre.

Vintermorgon.

Den där chocken när en öppnar dörren och kylan omringar hela kroppen på någon sekund.

Foto: Tilda Nyström