Mamma, jag är speciell.

Jag är inte som alla andra.

Jag är inte som de andra. 

Ibland när jag ser mig i spegeln ser jag något vackert. 

Ibland när jag ser mig i spegeln tycker jag att jag är jättefin. 

Men ibland när jag tittar mig i spegeln så stirrar min spegelbild argt tillbaka på mig. 

Mamma, min spegelbild är som en främling för mig.

Jag gillar inte hur den ser ut.

Jag gillar inte hur jag ser ut då.

Men alla andra ser ju likadana ut hela tiden.

Alla andra verkar alltid tycka att de ser bra ut.

Mamma, jag är inte som de andra.

Mamma, jag är speciell. 

Jag är inte som alla andra. 

Jag är inte som de andra. 

Ibland blir jag så glad att det känns som att jag ska spricka. 

Ibland vill jag bara skratta hela tiden. 

Ibland blir jag glad när jag egentligen inte borde vara glad. 

Jag vet faktiskt inte alltid varför jag är glad. 

Men ibland så blir jag sådär fruktansvärt ledsen. 

Sådär ledsen så ingeting spelar någon roll längre. 

Sådär arg på mig själv och dig och världen. 

Ofta vet jag inte varför jag mår sådär dåligt. 

Och ibland vet jag inte ens hur jag mår. 

Ibland mår jag bra och dåligt. 

Alla andra verkar veta hur det mår. 

Alla andra verkar alltid vara glada när man ska vara det och ledsna när man får vara det. 

Mamma, jag är inte som de andra. 

Mamma, jag är speciell. 

Jag är inte som alla andra. 

Jag är inte som de andra. 

Ibland vet jag så mycket. 

Jag vet vad jag vill och vem jag är. 

Jag vet vars jag ska gå. 

Jag vet vad jag ska göra. 

Jag känner mig som mig. 

Men ibland så vet jag ingeting. 

Ibland så känner jag mig liten fast jag är stor. 

Ibland så vet jag inte vad jag tycker.

Ibland så vet jag inte vad jag vill. 

Jag vet  inte alltid vem jag är. 

Alla andra verkar veta. 

Alla andra verkar kunna vara sig själv hela tiden. 

Alla andra verkar kunna göra precis det som de ska göra. 

Mamma, jag är verkligen inte som de andra.